Just nu ganger det lite i mig, det gnager en liten oro, gör lite ont.

Har delat så mycket av mig själv så länge, har visat mer av mig än jag annars gör. Nu är det slut på det, nu får jag trycka på avknappen och sluta dela av mig.

Det är ju en sak att dela med sig av sig själv och känna sig trygg med det, men det är inte alltid man är det, trygg alltså. Oftast är livet väldigt otryggt, man går mest i sin egen bubbla och kanske inte alltid vågar visa vem man egentligen är. Och sen när man kanske gör det, visar vem man är, så kanske det redan är försent, eller så kanske det känns för svårt att lämna den trygga bubblan och släppa taget, det är tryggast att stanna kvar.

Djupt, sjupt, så oändligt djupt.

För att vara lite ytlig kan jag istället skriva att jag klippt mig i en ny frisyr, känns roligt, kul med lite nytt. Jag blev nog nöjd, även om det tog ett bra till innan man fick någon respons här hemma. Då är det tur man har vänner och familj som ser och bryr sig.

Var upp på mitt ordinarie jobb en sväng innan stängning idag, pratade med en fantastisk vän som berättade en hel del saker. Många saker jag blir riktigt rädd över att höra och många saker som gör mig rent ledsen. Inte kul att höra om jobbet nu för tiden, men blir mest ledsen. Det värsta är att jag känner mer och mer att jag inte vill tillbaka, vill vara kvar där jag är nu. Alla som betyder något på jobbet är borta eller påväg bort, vad ska jag dit och göra till ett ställe där ens resurser ej tas till vara, där jag skall sorteras in i mängden, mätas och på sikt kanske kastas bort som en sån där EU-jordgubbe, för liten och oduglig. Men egentligen är dom där små, odugliga jordgubbarna dom man helst vill ha, dom sötaste och med mest arom. Tänk det!

Var nyss å tränade, när passet var över och jag nästan flåsade lungorna ur mig, inte bara för att jag tagit ut mig rejält, utan också för att allergin är extra jobbigt just nu. Då kände jag att jag får inte nog av detta. Jag vill bara mer, mer och mer.

Att få känna hur musklerna spänns, känna hur de jobbar, känna att min kropp blir starkare och starkare, se hur min kropp blir smidigare och vackrare. Känna att jag orkar mer än någonsin, ger en sån kick som jag inte får nog av.

Ok, om jag inte är på topp när det gäller allt i livet just nu, det är ju rätt slitigt med kärleken, även om det inte är kaos längre, även om barnen tar ut sin rätt, även om jag inte får maixmal njutning i allt just nu så får jag allt jag begär och lite till av min träning. Där är det maximalt slit men också maximal njutning.

Där på träningshallsen golv i mina röda kläder, där på grusvägen i mina springskor och iPod på handleden, där är jag det vackraste som finns!

tomt och kallt känns det i mig just nu. En varm känsla som har har försvunnit och blivit till en kall svidande känsla.

Just nu är det mycket tankar i mig, från all yta som varit de senaste dagarna till detta djupa. Nog finns det ett djup i mig, ett otroligt djup, vet inte riktigt om jag gillar det.

Min hjärna spelar så många spratt med mig, tänk vad mycket man kan tänka hela tiden, sen tänker man mycket man inte vill tänka. Jobbar så mycket med alla tankar just nu, försöker få tankarna att bara vara tankar och inte så mycket känslor, men det är svårt. För att vara en känslomänniska som mig så känns det svårt, känns jobbigt, känns omöjligt.

Bara jag låter en gnutta av hjärtat ta över blir jag förtvivlad. Får nästan lite panik.

Vet inte om det bara är jag, men jag kan bara tala för mig själv. Jag vill alltid ha lite mer, alltid lite bättre, alltid lite renare, alltid lite vackrare. Känns som om jag måste bryta trenden för att slippa denna strävan.

har jag gått ner i vikt och känner att nu har jag nått den vikt jag vill ha, och egentligen var jag inte direkt missnöjd innan de där två kilona, så kan jag ändå inte låta bli att fundera - hmm undra om jag kan gå ner ett par kilo till. Nej nej nej, jag vill verkligen dementera ett påstående om att jag skulle ha ätstörningar. Det har jag med bestämdhet inte, det handlar bara om den där ständiga strävan. Jag fullkomligt älskar att äta och har inga bekymmer med det.

har jag varit hos frissan och fått den perfekta frisyren så håller den känslan kanske ett par veckor, sedan börjar jag redan känna - om jag skulle ha klippt mig så istället, eller hmmm... jag skulle kanske ha haft i den färgen, eller gjort dom slingorna.

när jag någon gång ibland gör någon uppträdande av något slag, kanske sång, dans eller spelar fiol, så kan jag inte fokusera på alla dessa vackra toner som blev, eller alla perfekta steg. nej de är de enstaka tonerna som inte blev som jag ville, ett steg som inte satt där det skulle, eller ve och fasa! Om jag skulle glömt bort ett ord i sången. 

hur fint huset här hemma än är så är det alltid något som kan göras bättre, alltid något som kan bli finare, alltid något som borde ändras, allt det vackra behöver bli vackrare.

När det gäller utseendet så är det extra jobbigt, det är känsligt och jag har ju nyss erkänt att jag är ytlig, hur djup jag än visseligen är så måste man erkänna sin yta. Håret, ansiktet, sminket, kroppen, kläder. Här är det också strävan efter perfektionism som gäller. Jag vill vara snygg, jag vill vara vacker och givetvis vill jag vara söt och sen sexig ibland.

När det gäller relationen är det jobbigt, där vill jag också att allt ska vara perfekt, men det är det väl aldrig antar jag. Man vill alltid ha lite mer, eller lite mindre, höra lite mer eller mindre, känna lite mer eller mindre.

Det som är perfekt, för det vet jag ändå, något i mitt liv är helt perfekt, något vill jag inte ändra på, något är jag lyckligast över; -Mina barn! Mina fina flickor, dom är perfekta, vackra, söta, rufsiga, arga, busiga, glada, ledsna, pussiga, kramiga, bråkiga, skitiga, rena....helt helt underbara.

Tack för dessa perfekta varelser!

Bland det roligaste och härligaste som finns är att dansa. Dansen gör mig lycklig.

Har just haft mina två barndansgrupper och det är makalöst roligt. Jag skall väl ändå säga att jag ofta känner att det lite motigt att gå dit, det tar på krafterna att vara inspirerande och en bra dansfröken, men när jag väl är där och när vi dansar, när jag ser att barnen ler, när jag ser att dom lär sig och sträcker på sig när jag berömmer dom - då får jag ny energi.

Danser jag minns som väldigt speciella är några stycken.

 Nu nämner jag inte de danser där jag dansat tätt ihop med någon jag tycker eller tyckt om väldigt mycket, de klassiska tryckarna är ett kapitel för sig, nä nu tala jag om den intensva härliga dansen man får uppleva om man lär sig lite folkdans, eller gameldans.

För ca 8 år sedan eller nått var jag med en god vän till östbjörka på bystugedans, där dansades det hej vilt med flera olika både bra och mindre bra kavaljerer för kvällen. men det jag minns bäst, är när jag och min vän Å, dansar tillsammans, intensivt, polskor till en kvinna som sjöng, vi hade linnekläder, det var hett. Själva grejen att få dansa till någon som sjunger är häftigt men sedan att dansa med henne var speciellt, hon är speciell och dansen var fantastisk.

Någon år senare var jag på Rättvik folklore festival, där har jag dansat många fantastiska danser men just denna kväll träffade jag en otroligt duktig dansare. Han bjöd upp nere i ladan tidigare på kvällen, vi dansade polskor från dalarna, han var duktig men detta var min typ av dans, superroligt! Senare på kvällen uppe i mörksuggatältet såg jag honom igen, nu var det lite annan dans, springpolskor, polser, något jag bara provat på lite tidigare. han bjöd upp, jag var först lite nervös, men det bara flöt på. Vi dansade så intensivt, inget annat fanns i världen förutom vi två och vår dans. Otrolig musik, otrolig dans, otroligt intensivt. Vi dansade säkert tio danser när vi tvingades bryta upp. jag hade kunnat dansa hela natten.

Den tredje dansen jag tänker nämna är för snart fyra år sedan. Jag står bredvid mannen jag älskar, mannen jag vill dela mitt liv med, mannen som jag precis sagt ja till inför Gud och inför alla människor jag älskar. Spelmännen spelar upp Eklundapolskan och vi vänder oss från altaret och mot församlingen. Vi börjar dansa en otrolig Bingsjöpolska, vi dansar den där framme i koret, framför präst och framför hela församlingen som ett bevis på vårt kärlek. Så mycket glädje, så mycket passion och framför allt så mycket kärlek. Fanns inget annat jag hellre ville göra just då än att dansa med min man, visa alla att nu är det vi!

Jag har dansat så många fantastiska danser i mina dagar och jag längtar efter mina nya minnen, Dansen är livet!

Jag njöt faktiskt när jag vaknade idag, även fast huset skrek av ungar som inte alls ville ha sovmorgon och även fast huvudvärken gjorde sig påmind.

Vi har börjat dagen med mys.

Sen tog min man med sig ungarna ut och jag fick en stund för mig själv. Varför har jag inte tidigare kommit på hur mycket jag njuter av den där timmen för mig själv i badrummet? Vi har nog världens mysigaste badrum och jag kan lätt vara instängd länge länge där. I lugn och ro pyssla, titta ut och fundera, duscha länge, ansiktsmask, hårinpackning, rakning, putsning. Bara att länge länge få känna den goda lukten av duschkrämen. Bli färdig, torka sig, smörja, fixa, putsa lite mer, titta ut lite. Att slutligen komma ut ut det där badrummet och känna sig finare och vackrare än en nyutslagen ros är helt fantastiskt!

Det är också en sak som jag inte förstått, jag är snart 32 år gammal och först nu kan jag erkänna för mig själv att den vackraste blomman är rosa rosor och jag fullkomligt älskar mild rosdoft. Man kämpar ideligen för att hitta något mer spännande, verka mer spännande än man är, men jag har just kommit på det. Jag är en helt vanlig tjej som emellanåt faktiskt får vara lite ytlig.

varför väljer jag alltid de näst bästa trosorna när jag ska klä mig, för att på något vis "spara" de finste till något speciellt. Nu är det ju så att speciellt är det ju när man vill. Hädanefter blir det det bästa och finaste varje dag om jag så vill

varför kämpar jag med att försöka pracka på mina flickor unisex, grönt, traktorer när dom egentligen vill ha rosa och lila, tyll, rosor och glitter. Nör det är egentligen det jag också vill. Jag är ju en helt vanlig tjej.

Nu är det slut på den ständiga strävan, nu ska här bara njutas av rosa, glitter, rosdoft, skira vackra saker, de bästa trosorna, få vara bara sådär tjejig som faktiskt jag vill vara...

"bara en enda ros på ett evigt klänge, sånt e´livet, trist varar länge. men underbart är kort, alldeles för kort"

Sitter just nu med en stor kaffe, en chokladbit, skall strax åka till jobbet. Något måste man unnna sig, särskillt när underbart är så kort.

varför är det så? varför skall allt det underbara bara få glimma till ibland, unnas oss några enstaka gånger? Visst, vi svälter inte som många andra stackars människor. Jag har mat, kläder, familj som älskar mig, vänner, ett bra jobb. Borde egentligen vara världens lyckligaste. Är nog bortskämd.

Om man nu bortser från det fina man faktiskt har så måste man ändå säga ett det underbara, inte bara är det vi får och har utan också det man känner.

Just nu känns några saker helt underbart: min kopp kaffe jag precis dricker inklusive den lilla chokladbiten som snart är slut. Sen på sikt måste man väl ändå säga att det känns underbart att det är vår, och för att inte tala om att det snart är min favorithögtid; Påsken!

Annars är ingenting direkt underbart som det känns. Ungarna var förfärligt bråkiga och skrikiga idag, maken hade knappt tid att ge mig en kram innan han var tvungen att bara rusa iväg, vägen var sådär jobbigt skitig, kladdig och grusig idag. barnens galonisar luktade inte gott, i och för sig kände jag inte så mycket lukt för jag har inte mycket till lukt då mina bihålor är totalt igenbommade och för den delen är det svårt att känna lukt när man knappt kan andas, sen längtar jag inte till jobbet heller, känns bara jobbigt och trist just nu. Maten är inte god, kaffet jag nu försöker dricka är för den delen inte så underbart det heller, chokladen är slut.

Underbart är och förblir kort...alleles för kort...

Det var så en av mina patienter sa idag. Han är döende, som alla mina patienter i och för sig är men denne man har kanske ett par dagar kvar att leva här på jorden. Han sa att han var klar, han hade gjort ett bokslut över sitt liv. Vilka tänkvärda ord, fick mig mycket att fundera på.

Jag tänker såhär, jag har levt kanske en tredjedel av mitt liv, lite drygt till och med. Har jag riktig tur så kommer jag leva i två tredjedelar till, man blir lite ärrad av sitt yrke och vet att alla inte har den möjligheten att få ett långt lyckligt liv, men ett liv behöver ju inte bli mer lyckligt bara för att det är långt.

Den där klychan man hör hela tiden, "du ska leva för dagen" skjut inte upp saker till imorgon" osv, det blir man ju matad med hela tiden, å visst tänker man så.

jag vill ju inte ligga där på min dödsbädd och tänka - varför gjorde jag inte det där? eller -varför tänkte jag så mycket på vad andra tycker. Men det är inte så lätt.

Det kanske är svenska, kvinligt, storasysteraktigt, sjuksköterskeaktigt eller vad vet jag. Att alltid tänka på vad andra ska tycka, eller hur andra ska tycka om mig när jag gör si eller så. Det är jobbigt att hela tiden få lov att tänka på det man säger, gör och känner, för att inte upprlöra andra, göra andra ledsna eller ve och fasa, göra andra besvikna. Det är det värsta jag vet, att göra andra besvikna. Då känns det nästan bättre att själv bli besviken.

Jag kan inte ens lata mig en dag utan att få dåligt samvete över att jag latar mig och därför kan jag med andra ord inte ens göra det.

Om jag skulle summera mitt liv hittills, om jag skulle göra ett kvartsbokslut av mitt liv, eller nått liknade, hur skulle det se ut?

Jag tror att mit liv har gått rätt mycket raka vägen. Har nog för det mesta varit en rätt snäll och förståndig dotter, hygglig storasyster - eller som storasyskon är mest kanske. En bra vän. Jag har gjort det jag ska i skolan, inte skolkat eller snattat - ja om man inte räknar med klistermärkena jag tog ur den där kalletidningen när jag var typ 8 år. Jag gick från grundskola till gymnasium till högskola, allt i en följd. Fick jobb, hade fast pojkvän länge och väl, gjorde slut, träffade ny, gjorde slut, dejtade rätt friskt, träffade en idiot, gjorde slut och träffade den man som slutligen skulle bi min äkta man och far till mina barn, för det har jag ju också fått till, två fina flickor - rätt nöjd med det om jag får säga det själv. Jag hann med en språkresa, lite småresor, varit artist, varit full, varit dödslängtande, varit himmelskt lycklig, varit kär många gånger, strulat, gjort rätt, gjort fel, längtat, gråtit, gjort rätt igen.

Jag nog kan en hel del saker läggas till i den redogörelsen men det räcker. Mitt liv hittills känns rätt ok.

Nu kommer det mest spännade, hur vill jag att mitt liv i framtiden ska se ut, hur var det egenligen jag ville? Hur vill jag?

Jobb: Vill göra karriär sådär lagom, jobbar gärna med människor och gärna som sjuksköterska, trivs faktiskt rätt bra med detta, skulle i och för sig kunna tänka mig att jobba lite med musik också, men tror nog att jag får rannsaka mig själv där och inse att det nog inte blir så för mig. Vill ha en skaplig lön, har faktiskit inga krav på att den skall vara superhög eller så, men det känns ju bra om  man får lön för mödan om man säger så. Jag är med andra ord rätt nöjd med det jag gör just nu, så vill jag ha det.

Fritid: Jag vill hålla på med det jag brinner för mest, just nu är det träning och Musik.

Där fattas det en hel del. Jag tränar en gång i vecka, eller kanske två om jag verkligen får till det. Det är ju inte så att jag är förbjuden att träna, men det känns svårt att armbåga sig fram till det. Nu vet jag ju i och för sig att min säsong kommer nu när snön fösvinner, jag kan börja vara ute mer och springa mycket mer och det längtar jag efter!

Musiken, där är det katastrofalt. Jag som älskar att sjunga, dansa, spela, komponera gör knappt nått. Jag har i mitt äktenskap hittills inte suttit en enda timme vid pianot, spelat, komponerat, så som jag älskar att göra. Jag lyfter upp fiolen ur lådan kanske en gång i månaden (skäms). Jag går och småsjunger i min ensamhet men drömmer om att få sjunga med någon igen, för någon igen. Jag sjunger inte i någon kör eller grupp!!!! det är verkligen kris!!!

En stor pusselbit fattas mig, Det är inte så att det inte finns tillfällen, eller möjligheter men det känns inte bekvämt här hemma, känns inte längre lätt, känns inte prioriterat....så tråkigt.

Kärlek: Jag vill känna att den jag lever ihop med gör mig lysande, gör mig stark, gör mig vacker. Jag vill må så bra i mitt förhållande att jag med lätthet kan säga till vem som helst - Jag är lycklig! Jag vill att den personen jag lever ihop med är stark i sig själv, tror på sig själv, bryr sig om sig själv - det gör en människa vacker -det är attraktivt. Jag vill dela mig med någon, men ändå få vara jag.

Kan inte riktigt nu säga att det är så...

Barn: har alltid sagt att jag vill ha många barn, har två underbara men kan helt ärligt inte låta bli att längta efter ett tredje, Jag vill ha ett barn till, så är det.

Bo: Jag vill bo med den jag älsar på en plats som jag älskar. Vill känna frihet men ändå puls. Helt ärligt är jag lite trött på lantliv och slingriga, skitiga vägar, folk som lägger sig i. men jag vill samtidigt inte bå i en stressig, bullrig storstad. Men något mellanting vore bra, eller iallafall ha möjligheten att välja.

Drömmar: finns många, den enda jag kan se nu är att jag vill nå dom mål jag har med mitt liv, att få bli mer hel, nu när jag äntligen börjar komma upp ur svackan och kanske på sikt kan hitta till mig själv, så kanske jag också kan nå mina mål.