Har precis kommit hem från en skön dag tilsammans med svägerskan. Vi har varit på lunchspa, inte mer än 5 minuter från hemmet. Rätt lagom och skönt. Behöver en riktigt paus ibland från allt, njuta, vila och prata utan att bli avbruten.

Jag har badat jacuzzi, kurbad, ätit god lunch, spafika och skön ansiktsbehandling, känner nmig seg som få men fräsch som en nyutsprungen ros.

Allt skulle vara helt perfekt om det inte vore för att jag blivit sjuk, igen. Igår kände jag att hela kroppen var seg och jag var lätt svimfärdig, under kvällen fick jag ont i halsen och frossa. Har haft feber i natt och jag kan knappt svälja. Har gått på värktabletter idag för att kunna njuta av dagen. Verkar som om halsflussen har kommit tillbaka. :o( Jag som aldrig haft det tidigare har nu fått det igen efter bara någon vecka efter penicillinbehadlingen. Inte kul. Det tråkigaste är att om det nu är halsfluss så får jag ju inte jobba och det känns inte så bra. Jag är ju på mitt drömjobb och då vill man ju visa sig från sin bästa sida hela tiden, inte lätt om man är sjuk eller vabbar stup i kvarten.

Ska ha en lugn och seg kväll har jag bestämt mig för, min svägerska sa att jag nog behöver vila lite mer, låter som en bra idé, ska försöka med det. ;o) ja det blir ju inte lätt... 

Något är inte som det ska, nej något är verkligen inte som det ska. Vanligvis då hon kommer ner till det lilla rummet med de vita väggarna och får gå till stolen mot väggen, ta av sig sina kläder och gå till dynorna så brukar det bara finnas en, bara en människa till förutom den gamla damen och hon själv förstås. Det brukar bara vara han med kameran som är där men idag är den en till där. En till man. Prinsessan känner att hon blir lite generad, hon brukar inte bli det men det kändes extra jobbigt att klä av sig idag, kändes extra jobbigt att sitta där i skenet av blixtar. Prinsessan förstod inte varför den mannen var där, stod bredvid han med kameran, sa inte speciellt mycket, det brukar inte vara någon som säger så mycket, bara mannen med kameran brukar säga vad hon ska göra ibland, men för det mesta ska hon bara sitta där och kanske skratta lite och ibland vill han att hon ska låtsas gråta lite, det är svårast men det går, om hon tänker på den där lukten, tänker på den där människan som hon ibland ser i sina drömmar, hon med det långa håret som känns så bekant men som inte har något ansikte. Då kan hon nästan gråta riktiga tårar när hon tänker riktigt intensivt på henne.

När hon var klar med arbetet gick hon upp till sitt rum igen, upp för de fyra trapporna, gick förbi alla dessa dörrar. Idag var det helt tyst, inget ljud hördes mer än den gamla damens harklingar och småhackanden.

Blir så trött

I ärlighetens namn så har det väl skrivits oändligt många texter om män och kvinnors olikheter, men vi är ju alla människor ändå så någonstans tror man att vi är lika, men det är verkligen inte så.

Just nu är jag rent ut sagt förbannad på allt av manligt kön, typ, eller nästan. Min pappa är ett stort undantag så hela den manliga befolkningen är ju inte åt helvete, men ibland undrar jag om jag någonsin kan funka ihop med män.

Min egen är ju givetvis medräknad, just nu är det allmänt förvirrat, det pussas i telefonen men jag vet ju inte om det är en fasad eller är det på riktigt, säger jag puss för att jag vill eller för att jag ska eller är det bara en vana, har det blivit en ovana?

Jag kan inte förändra andra, kan bara förändra mig själv, men jag vägrar ändra på allt som är jag, glömma allt som är jag för att saker ska funka. Det kan ju inte vara Guds ärligaste mening att jag ska ändra på allt som är jag, på nått vis tror jag att jag är skapt på ett visst sätt för att jag skall vara så, sen vet jag ju att allt inte är perfekt, jag är mycket väl medveten om alla dessa brister som finns, ibland tar jag nog på mig mer brister än jag skulle behöva.

Men vem kan älska mig med hull och hår? Vem kan någonsin vilja ha hela mig och allt som är jag? Måste det ändras hit och dit? Är det meningen att man ska kunna hitta en människa som är totalt kompatibel eller är vi skapta med ett visst förstånd och en viss förtåelse för varandras brister så vi skall klara av det som är gott nog?

Oj oj oj, snacka om svammel men ibland är det så mycket som jag grubblar på och det kanske är typiskt kvinnligt eller nåt, i varje fall är det typiskt jag att göra det och just nu är jag bara arg, frustrerad och lite ledsen och till ingen nytta egentligen.

Nåväl, ska vända trenden....bli glad...bli glad....

Aha, ska koka saft imorgon, det är väl roligt....och kladdigt, jobbigt med barnen runt benen...ett av alla måsten...

Men jag ska ju på Spa i helgen, DET är väl roligt i alla fall...och det är det nog faktiskt men känslan i hjärtat finns ju kvar ändå trots bubbel, massage och kurbad, men det hjälper nog till att smörja lite...

nu ska jag vara tyst.....

"såg idag, hörde idag, såg två gånger men hörde tre, skakar, ont i hjärtat. Helt ärligt är hjärnan förvirrad men hjärtat gråter"

Åhhhh varför, varför, varför!!!!????!!

Nu är det såhär jobbigt igen, nu börjar tankarna mala igen.

Ont i magen, ångest, orolig, tänker, tänker och tänker.

Å allt kom efter ett telefonsamtal...

Hur känner jag mig? Lite ensam men bekvämt ensam

Saknar jag något? Ja kanske

Saknar jag någon? Eventuellt

Ja nu blev jag ju mycket klokare...

Full med penicillin tog jag mig idag till jobbet, nog för att jag har känt mig redo för att jobba för flera dagar sedan men inte mina barn och dessutom kan jag ju inte gå dit och smitta ner mina stackast kollegor och framför allt patienterna med streptokocker. Jobbade igår kväll också och när jag kom hem, hade jag ett leende på läpparna. Tänk att det kan vara så roligt på ett jobb.

jag trivs verkligen, det känns i hela hjärtat.

Maken är borta över helgen, känns både bra och dåligt. Han är på skidresa och det är honom väl förunnat, skönt för honom att få komma iväg lite, träffa en god vän och få bara ha det skönt. Sen ska jag väl i ärlighetens namn säga att det inte är så kul att vara hemma själv, jo jag har ju barnen, jo jag tycker det är rätt skönt att rå sig själv och jo det är nyttigt för vårt förhållande att jag får längta lite. men det som är jobbigast är att jag är mörkrädd, rädd för att vara ensam och när jag är ensam så tänker jag så mycket jobbigt. Men det går ju snabbt, en helg är snart förbi, jag och barnen ska ha roligt för oss så det bler nog bra. 

Sak strax smyga upp till den ensamma sängen, känns tomt och känns lite jobbigt, nästan så man vill bära in barnen från sina sängar och lägga dom hos mig, känna värme och närhet.

Föresten, idag sa min yngsta en sån skön sak. Ni vet de flesta som har fött ett par barn och ammat och sen gått ner i vikt, då är det ju först och främst brösten som försvinner, det är ju bara så, inte mycket att göra åt. men i morse när min fina lilla tjej tog av sig pyjamasen pekade hon på sina egna små myggbett till bröst och sa -"pyttesmå tuttar!!!! å du mamma, sa hon och pekade på mina -Stoooooooooooora tuttar!!!!  :o)

åh va man bara älskar sina barn

Riddaren hade sett upp mot den näst intill onåbara borgen länge nu, hade suttit där i sin stålgrå volvo med tonade rutor, hade spanat, fotat, filmat och antecknat i det oändliga. Han tyckte han hade fått reda på vad som krävdes för att inta borgen men var ännu inte helt säker. Han visste att borgen var vattentät, var full av vakter, full av hotande faror. Men han visste också att innehållet i borgen var alltför viktig, allt för ömtåligt för att låta bli att rädda.

Mobilen ringde, han fumlade med blocket och kameran han hade i knäet, höll nästan på att spilla ut det kallande kaffet han hade i mugghållaren bredvid sig men lyckades få tag i muggen och hinna svara innan den alltför otålige på andra sidan luren skulle lägga på. Han visste vilken det var redan då signalerna hade börjat ljuda. Efter tre jakande svar lade han på luren, startade bilen och drog i väg. Han hade sett en ljusning, hade fått information om hur man bäst kan inta en borg full av ondska men också så full av sårbart.

Han stannade på en liten betalparkering utanför ett konditori. Brydde sig inte om att lägga i mynt i den lilla mätaren utan låste bilen med en hastig knapptryckning medans han nästan sprang över en äldre man, ursäktade sig och fortsatte småspringande in på konditoriet. Å vad han ville vara lugn, ville låtsas som inget hade hänt men det var så svårt när det äntligen verkade finnas hopp.

Han gick fram till disken och beställde en kaffe och pekade mot bakelserna, utan att riktigt veta på vad, sneglade åt höger där han såg sitt mål. Han fumlade lite med plånboken, log mot konditorn och betalade för kaffet och bakelsen han hade pekat på som visade sig vara en Chokladbiskvie, tog brickan och gick så lugnt han kunde till bordet inne i hörnet.

Nästan exakt 20 minuter senare kommer han ut från konditoriet, har en mapp under armen. Går fram mot bilen och river hastigt åt sig parkeringsboten från vindrutetorkaren. Sätter sig i bilen, startar och gör en rivstart därifrån.

Riddaren hade fått hjälp, han hade som från högre makter blivit bönhörd. Nu skulle det finnas hopp.

Dagen därpå skulle borgen intas, den skulle inte stormas, inte brännas, den skulle intas med list.

"Happy days past by much faster. As every single moment that I spend with you.

Somehow we let our feelings die slipping away without a try. Bring me back to when we met and start all over.

If I could turn back time I know I´d do it all again, do it all again wow!

Couse you where the summer of my life.

Only if I could turn back time I know I´d do it all again, do it all again wow

Memories that keeps me warm inside

Only if I

Could see yesterday tomorrow, say the things you never heard from me before

I could have loved you once again

Only a heart can not forget

Bring me back to when we met and start all over.

If I could turn back time I know I´d do it all again, do it all again wow!

Couse you where the summer of my life.

Only if I could turn back time I know I´d do it all again, do it all again wow

Memories that keeps me warm inside

Only if I"