Näsbykôlla

Alla inlägg under maj 2010

Av Kalina - 23 maj 2010 15:30

Det är verkligen så att bloggbehovet styrs av hur man mår. När jag mår rikitgt bra, sådär lysande, då har jag inte samma behov av att blogga, detsamma gäller om jag mår för dåligt eller för komplicerat för att kunna skriva. Å det är nog så det har varit. Just nu mår jag lite halvt om halvt. Livet rullar på, rätt skönt att leka lyckliga familjen ett tag, låtsas som om allt är bra och vara glad på låtsas. Nåväl, mina vänner, det är ju inte så att jag låtsas gentemot er, men jag låtsas helt klart inför migsjälv. Det är jag riktigt bra på, att låtsas inför mig själv, hitta på att allt är bra och sedan leva i den friden ett tag. Man orkar helt enkelt inte, jag orkar helt enkelt inte gå och vara bitter, ledsen och arg hela tiden.


jag har bestämt mig för att inte vänta på att andra ska göra livet bättre, jag måste nog ta det steget själv. Sen hur mycket och hur stort steget blir beror på hur mycket jag vågar. Jag känner mig morsk innuti men när det väl kommer till kritan är jag nog rätt feg. Jobbigt att tänka sig att hela livet skulle vändas upp och ner om jag ghjorde några förändringar, samtidigt kanske man måste ner till botten för att kunna vända upp igen.

Några småsteg för att må lite bättre på vägen är att jag börjat investera i migsjälv, jag har just inte så mycket annat att investera i. Det skulle vara barnen då, men de har jag ju alltid investerat i.


Just nu, just idag och i denna stund har jag dubbla känslor. har ett pirr som pockar på uppmärksamhet, nått som längtar, men den andra känslan är tröstlöshet. Det återstår att se vilken av känslorna som får blomma ut.

Av Kalina - 9 maj 2010 20:33

Prinsessan kände en frän lukt, något som fick henne att börja hosta, då såg hon den gråa röken som vällde in från springan under dörren, den strömmade in med sådan fart att det snart blev som en dimma i rummet, prinsessan hasade ner från sängen, och lade sig på golvet, det kändes som det fanns mer luft här. Hon tittade mot dörren, visste att det inte gick att ta sig ut, den gamla damen låste alltid noga.


Prinsen sov djupt, han hade blivit lite piggare nu, den gamla damen hade ordnat medicin denna gång och hostan hade blivit bättre nästa genast. Han började röra sig oroligt i sömnen, det började sticka i hans lungor och han vaknade upp av en sådan kraftig hostattack så ögonen tårades, han var mellan dröm och verklighet när han såg en gestalt stå vid hans säng. Det var så rökigt i rummet så han knappt kunde se, men han såg att det inte var den gamla damen. Det var en man han inte sett tidigare. Prinsen blev rädd men hann inte skrika då mannen hastigt tog tag i honom, lindade in honom i en filt och bar iväg med honom. Aldrig hade han varit så rädd. Han kände mannens fasta grepp, filten luktade surt och unket, han hörde hur mannen andades häftigt, hörde hur han sade - jag skall rädda dig, du behöver inte vara rädd, men prinsen var livrädd.



Av Kalina - 9 maj 2010 20:13

Födelsedagen är nu avklarad, lika så firandet. Har varit trevligt och så, men nog kändes det allt bättre när man var yngre. Nu är det så att jag längtar efter den perfekta födelsedagen. När man vaknar av sång, presenter som  man bara kunnat drömma om, inte för att dom behöver vara dyra, det handlar inte om det, det   handlar om tanken, att någon ansträngt sig lite extra för att ta reda på vad just jag skulle vilja ha. Sen hade det inte skadat att få en oväntat trekvart för sig själv i badrummet där jag kunde duscha, piffa och göra mig snyggast för att sedan få komma ner till ett dukat frukostbord med riktig mysfrukost.

Det låter väl som en toppenstart på en födelsedag? Det skulle det vara ur min synvinkel.

Sen är det så att man inte alltid fyller år på en helg, det kan ju hända att man jobbar just på födelsedagen, men det är ju inga problem. En bra start på dagen gör att arbetet flyter på och man bara njuter. Fortsättningen på den "perfekta födelsedagen" skulle vara att just jag blev uppmärksammad för att det var just jag som fyllde år, den som inte vill känna sig speciell en dag ljuger, jag skulle gärna känna mig speciell fler dagar på året, men just födelsedagen skall sticka ut. När kvällen kommer gör det ju inget om någon tänkt till lite extra, kanske lagat en god middag så jag slapp, så jag bara fick njuta. Sedan skulle det vara fantastiskt att bli satt på den där lilla tronen, att känna sig som prinsessan för dagen.


Dream on, detta kommer aldrig att inträffa, jag kommer fortsätta vakna upp utan sång, förvänta mig mer än det kommer bli, jag kommer alltid känna mig besviken, för att det inte blev det minsta speciellt på min dag. Det är helt enkelt så det är, kanske inget att hänga upp sig på, I-lands problem, finns alltid de som har det värre, men jag är jag och kan inte annat.

Av Kalina - 1 maj 2010 19:21

Det var en gång en kvinna

Hon var som de flesta andra, strävade efter rättvisa, strävade efter kärlek och efter respekt.

Hon var nog rätt omtyckt, hade många riktigt bra vänner, flera vänner och många bekanta, säkert tusen. Hon hade hela sitt liv målat upp bilder över hur livet sett ut, ser ut och kommer att se ut. Bilderna stämde inte alltid in med verkligheten men hon kunde inte annat än att måla dom.

Hennes hjärta var stort, rymde massor, många fanns plats där uti, men kanske var det lite för trångt för att rymma henne själv.

Hon hade värdefulla syselsättningar, när hon var på sitt arbete kändes det så rätt, kändes uppriktigt och uppfyllande, där var det som att komma hem, men hennes hem kändes frånvarandra, kändes kallt och inte som hennes. Där fanns det människor hon älskade men husets fyra väggar nästan kvävde henne emellanåt, det fanns också människor utanför hemmet som ville kvävas, nästan tog alla luft ur hennes lungor, men det fanns inte utrymme för att känna så, hon fick acceptera detta och fortsätta sträva.

Livet började inte kännas som hennes, livet började leva sitt eget liv utan henne, hon fick inte plats i sitt liv, hon fick inte leva livet som hon fått.

När livet riktigt hade jobbat musten ur henne fick hon se att det fanns andra lösningar, fanns annat utanför dessa husets fyra väggar, fanns annat som var viktigt, som var vackert, vackrare, åtråvärt. Men nu fanns inte det tillgängligt för henne, hon var fast i det som hon nu hade förtagit sig, livet ville inte släppa henne, hon var inte värd nått annat.

Hon började slåss, började se ljus, men kastades bak till mörkret, hon kämpade, hon skrek, hon grät, å som hon grät, men livet ville inte riktigt släppa taget. Hon var dock inte ensam, hon visste det, fler hade gått igen samma sak, eller åtminstonde något liknade, många älskade henne och ville kämpa för henne, nu var det bara upp till henne själv.

Ville livet släppa taget för att släppa in ett nytt, eller var det detta liv som skulle vara för evigt? 

Skapa flashcards