För ca nio år sedan träffade jag en kille under en resa till irland, ja, det var inte bara jag som träffade honom, även syrran gjorde det. Vi blev goda vänner och kort därefter kom han och hälsade på mig och min dåvarande. Denna irländare var nog som irländare är mest; vänlig, humoristisk, rödhårig, glad i öl och hade en härlig dialekt. När han reste hem så blev det inte så mycket mer kontakt, ja vi hördes ett par gånger per telefon men inte så mycket mer. För ett par år sedan hittade vi på varandra på facebook och jag fick veta att han gift sig och fått två barn, roligt! Nu för ett par veckor sedan ringer min mobil, ett okänt nummer. Ingen presentation men jag hör direkt vem det är. jag sitter på tåget till Borlänge och har lite svårt att höra men hör endå det mesta av samtalet. Han pratar och pratar, jag hinner bara få in ett -Yes, eller No, eller möjligtvis ett litet fniss. Kärnan i samtalet var att han inte slutat tänka på mig under dessa nio år, han säger något i stil med att man vet inte vart kärlekens vägar leder. Det framkommer att han är skilld, barnen bor hos sin mor, han är arbetslös, hans vänner dricker för mycket och han vill flytta till sverige. Han säger något menade om att det skulle vara trevligt att fira jul i sverige.

Oj oj oj, tänk att bekymren inte slutar att hopa sig. Jag, som den vänliga människa jag är, känner att det är svårt att svara och vi avslutar samtalet med ett, -vi hörs.

Stackars mämnniska, att han inte haft nått vettigare än mig att tänka på i alla dessa år, jag har definitivt inte tänkt på honom. Nu är det ju så att jag inte haft något intressi honom alls ens när vi träffades, enbart en ytlig vänskap skulle man kunna säga.

Ja, vad nu göra? Har väl i princip bestämt mig för att skriva ett mail till honom, berätta att det inte finns några känslor till honom, och att det inte passar att fira jul här. Helst av allt skulle jag bara villa säga typ : piss off, men som den väluppfostrade tjej jag är så passar det sig inte, jag är inte riktigt den som gör på det viset, tycker nog inte han förtjänar det heller.

Tips på vad jag kan skriva i mailet mottages tacksamt. :o) gärna på engelska ;o)

Mitt humör är egentligen helt otroligt. Tänk att jag från ena dagen till den andra kan vända från bottenläge med allt vad det innebär och helt plötsligt vara högt högt upp igen. Jag ska inte säga att det har hänt mirakel, det har det inte. Men jag är uppåt, glad och mycket tillfedsställd. Det fantastiska i detta är att jag egentligen vet vad som orsakar det, låg halt av hormoner i kroppen = ingen migrän. Förkylningen mycketg bättre = jag kunde träna idag! :oD Å som jag tränade, idag var det hårdkörning och det kändes helt fantastiskt!

Jag vet ju att om jag tränar mår jag bra, jag äter som en häst och är ständigt hungrig, min kropp förändras men jag gillar det, helt ok att vara lite biffigare. Det är så tråkigt att inte ha någon energi och att aptiten är i botten.

Sen hjälper det ju till att jag är omgiven av fantastiska människor som jag vet gillar mig och ställer upp för mig och helt enkelt gör mitt liv lättare att leva. Tack alla fina vackra människor för det.

Nu ska jag försöka räta ut benen, har sendrag i ena låret. :o) Släpa mig till duschen, imorgon blir det nya tag med pugget, hoppas energin finns kvar.

Idag har det varit en sån där måndag, en sådan där dag när det känns lätt splittrat, stressigt och tröttigt. I morse var det supertungt att vakna, ok jag vet att jag är långt ifrån ensam, alla är trötta, tänk att det vissa dagar aldrig blir riktigt ljust, man vet inte om det är morgon, eller kanske eftermiddag, det är halvljust eller halvmörkt om man hellre vill det.

Jobbet är som det är och jag känner någonstans att det är en himla tur att jag har så många vänner där för annars skulle det vara svårt att orka.

Skulle idag ta tag i det här med att gå ner i tid, hade ju förvarnat chefen men idag tänkte jag fixa till det rent praktiskt, ringde till lönekontoret och till min besvikelse får jag höra att jag inte får gå ner mer i tid än till 75%. Alltså inte till 60% som jag önskat. Jag vill få en dag mindre på jobbet i veckan, för att få lite mer pluggtid eller framför allt umfås med barnen och få ta det lite lugnt men nu gick inte det. Jo jag fick gå ner 2 timmar i veckan men det hjälper mig inte så mycket. Nu är det så att jag är gift med världens bästa planerare och han knäckte ändå lösningen, ok kanske inte så svårt att komma på men när jag är ledsen och besviken har jag en förmåga att bli lite förblindad.

han kom i alla fall med förslaget att jag helt enkelt planerar in en dag föräldraledigt i veckan så kan jag ju vara hemma. Jag antar att jag förlorar svinmycket på detta rent ekonomiskt men jag får ju behålla min SGI och nu finns det ju som sagt viktigare saker än pengar.

Så det löser sig ändå, som det verkar, hoppas jag.

Snälla alla, be en bön om ni tror, eller skänk en tanke, håll tummarna för att min älskade skall få det jobb han sökt. Han är så nära nu, han får inte snubbla på mållinjen ännu en gång. Hjälp oss!

Tack,

bless you!

Jag var med en vän till kyrkan i byn, vi skulle gå på en gospelkonsert tillsammans och det kändes så mysigt, var så länge sedan jag kunnat gå på något bara för att lyssna och njuta lite, inte vara den som ska stå för underhållningen. Min vän C och jag har mycket för oss på varsitt håll så det är inte ofta vi hinner träffas varför detta tillfälle var trevligt i dubbel bemärkelse. Gospelkören hade jag inte hört tidigare men en annan god vän till mig är medlem i kören och därför skulle det vara kul att få höra.

Maken var borta på efterjakt hela dagen så när han kom hem och tog över kändes det skönt, ungarna hade varit rätt griniga under dagen, tö och slask ute och lite småförkylda.

Vi träffades i kyrkan, jag gick i förväg in och träffade där på en bekant som jobbar i kyrkan, hon såg så förvånad ut och sa - va kommer du! nu passar det minsan! Sen sa hon kort därefter; -nej jag skojar bara. Men det var försent, jag hade redan känt bitterheten, jag hade redan hört undertonen i budskapet. Inte för att jag tog åt mig, nä fattas bara annat, jag väljer förstås själv när jag väljer att gå i min kyrka, nu är det ju så att jag inte tror mindre bara för att jag inte går i kyrkan så ofta. Det ska passa också och just denna kväll gjorde det ju det.

Nej, jag tog inte åt mig men blev lite besviken på denna människa som jag kallar min vän, att höra att man inte är i kyrkan när hon tycker det, vem eller vad bestämmer när jag ska gå i kyrkan. Är jag inte alltid välkommen? Jag trodde i min enfald att jag i allas ögon alltid var välkommen in i Guds hus, in i min kyrka, men detta gav mig lite dålig smak, detta är sånt som gör att folk väljer att stanna hemma istället. Jag har ju tur, för jag har min tro, och jag vet att det finns andra Gudshus helt nära mig, dit jag kan gå istället. Där vet jag att jag alltid är välkommen, där är det varmt och där finns mina vänner, de som på riktigt är glada att se mig där.

Tur att gospelkören sjöng helt fantastiskt och tur att jag var där med en så fin vän.

- Riktigt bra detta, snacka om att vi säljer nummer nu! Redaktören för den största lokala tidningen log brett och hävde upp fötterna på skrivbordet, han lutade sig tillbaka i stolen och lade händerna bakom huvudet och började vissla. Han höll upp tidningen och läste på framsidan; Barnporrliga i  storbrand!

De övriga inne på redaktionen kände sig lättade. Nu hade den den största nyhetstorkan i mannaminne verkligen svämmat över. Alla hade något för händerna, någon letade febrilt i sin dator efter information, en annan pratade i telefon, en tredje stod vi kopiatorn. Den fjärde hostade lite men läpjade sedan på sitt te och fortsatte läsa tidning. Han slog upp mittuppslaget och såg de stora bilderna på ett brinnande höghus, såg hur ambulanser och polisbilar spärrade av vägen, folk stirrade och pekade upp mot eldsflammorna, såg hur en gestalt bars ut på bår. Ansiktet syntes inte men av kroppen och det gråa håret att dömma verkade det vara en äldre dam.

Han hostade till igen, röken hade tärt på lungorna men hans läkare hade sagt att det skulle gå över.

Ett par kilometer därifrån låg några små prinsar och prinsessor i en sal, det såg ut som det skulle kunna varit på en kolloni, sex sängar i samma rum, leksaker, färggranna kläder, fina bilder på väggarna, frisk luft från ett öppet fönster, enda skillnaden var att här fanns också röda knappar man kunde trycka på om man fick jobbigt att andas eller om man vaknade på natten och blev rädd. En sjuksköterska kom in och gick fram till den minsta prinsen, han sov och verkade kunna sova i oändlighet. Hon strök honom över håret, kände att han åter vara het. Febern var svår att rå på trots att fått antibiotika i flera dagar och hans lilla kropp var full av febernedsättande. Det verkade som han drömde drömmar som infekterade hans inre, nått som inte medicinerna kunde ta bort. Han gnydde lite och vaknade upp, tittade upp mot sjuksköterskan som log mot honom. Han visste att han inte behövde vara rädd längre, han visste inte vart han var men han behövde inte vara rädd längre. Sjuksköterskan frågade om han inte ville ha lite att äta. Mat, det såg så gott ut, han kände att han var hungrig men när maten kom in i munnen växte den och välde liksom över. Det kändes som den skulle kväva honom. Han hostade häftigt, sjuksköterskan reste upp honom i sängen och gav honom lite vatten. Hon höll om honom och viskade, -det blir bra, det kommer bli bra. Han svarade inte, han kunde inte prata men han lyssnade och lät sig vaggas.

Tänk dig en myrstack. I en myrstack, ett myller, en massa individer men en struktur att följa, man vet vad man har och vad man får Inga frågetecken, alla har sin plats och alla arbetar för samma mål.

Tänk dig en hönsgård, fullt med kackel, fullt med sprättiga hönor och och hönsskit, men även där vet man vad man får, allt kackel har ändå någon form av struktur, det finns en given ledare, luft och solsken. Alla vet sin plats.

Tänk dig en flock elefanter. Stora, grå och klumpiga kan tyckas, men där finns kärlek, omtanke, hierarki och alla har sin plats.

Allt detta är bättre än mitt jobb, helt ärligt, just nu skulle jag hellre stapla burkar på ica. jag tycker hemskt mycket om mina arbetskamrater, de flesta är fina och omtänksamma, sen är ju inte alla kompatibla med mig eller jag med dom, men så är det ju i livet. Jag önskar så att det kunde bli lite struktur, att våra chefer vågade vara just chefer. Det är jättebra att chefer lyssnar och kan ändra sig på bra argument men när vindar blåser får inte kappan vändas varje gång. ibland måste en chef ta ett beslut och stå för det. Det kan ju vara så att man måste pröva ett tag först och sedan utvärdera, men våga lita på sin förmåga att leda.

Oj oj, man skulle kunna tro att jag håller på att doktorera i en chefsutbildning eller nått, men jag är bara lätt uppgivet efter en jobbig dag på jobbet. Det är bara för mycket ostruktur och helt enkelt ett kaos just nu.

Ja, 60% blir det.

Nu har jag haft två bra dagar, nåväl lite nere men så mycket bättre än förrut. Har faktiskt inte haft migrän nu dessa två dagar. :oD Mycket skönt. Det lustiga är att när jag väl blir bra så minns jag inte varför jag ville gå ner i tid, varför jag så enträget ville ha tid hos neurologen, men hör och häpna: jag har blivit klok! Ja, det är otroligt men sant. Jag har lärt mig att det jag kände när jag var som mest nere och hade som mest ont är sanning, och jag måste tro på den. Därför har jag skrivit meddelande till neurologen och faktiskt redan en dag senare fått mailsvar och idag ringde dom. Ok jag har inte fått tid ännu men jag vet att jag är hörd och dom kommer kalla in mig, känns skönt, har fått lite tips från en kollega om en medicin jag kanske kunde pröva. Sen har jag tagit tag i saken och berättat för chefen att jag vill gå ner i tid. Ska jobba 60 %, låter kanske lite men det är ändå 24 timmar i veckan och ihop med allt annt blir det mer än tillräckligt.  Jag fick höra från någon att livet är för kort för att tänka på att alltid sträva efter att jobba så mycket som möjligt. En mycket fin vän sa en tänkvärd sak idag. Jag berättade att jag skulle gå ner i tid och beklagade mig lite över att SGI:n sänks och att man får sämre pension. Min vän sa då att man inte ska tänka så, tänk om man ägnar hela livet till att jobba och sträva för att få en ok pension så dör man när man är 56. Det kan ju hända, livet är ju sånt, vi vet inte.

jag tror jag ska gå in till mina flickor och pussa på dom lite, älskar dom så högt, dom är viktigast av allt, viktigare än att jag av ren prestige, girighet och dumdristighet, jobbar ihjäl mig istället för att ha tid med dom.

Amen!