Nu när folk frågar: -hur mår du?

Vad ska jag svara då?

Ska jag låtsas och svara, jo tack det är bra.

Ska jag ge ett halvärligt svar, sådär, det är upp och ner. (det är så jag brukar svara)

Eller ska jag bre på med hela sanningen?

Kanske ska fråga, -hur lång tid har du på dig för att höra svaret.

Jag är helt enkelt för rädd att folk inte ska ha tid att lyssna, inte ska ha lust att lyssna, inte ska tro på det jag säger eller helt enkelt ska tycka att jag är märkvärdig. Det finns ju så många andra som har det värre än mig så varför ska jag berätta hur jag har det?

Jag kunde ju varit japan och mist hela mitt hem, kanske mitt barn eller hela min familj. Jag kanske kunde haft en dödlig sjukdom och det hade ju varit värre. men så är det inte så jag ska egentligen bara vara rätt nöjd, men jag är inte nöjd.

Jag sitter här och mår förbannat dåligt helt enkelt.

Ärligt?

Jag har så grymt stressigt på mitt jobb så jag vet inte hur jag ska stå ut tills jag ska börja på mitt nya jobb. Jag har en hemsk magkatarr som förmodligen beror på den stressen.

Jag går hos en psykoterapeut som ställt någon form av diagnos på mig i form av någon ångestdepression, men det är ju bra, där ska jag gå nu i nått år, en dag i veckan, för att bearbeta all skit man gått igenom, å det är ju bra, men förbannat jobbigt. Nu skall all skit upp till ytan igen å jag som jobbat så hårt med att tränga undan det, tränga undan allt som gjort och gör så ont.

Jag har ett lågt blodvärde efter alla blödningar efter operationen jag gått igenom, detta gör att jag inte orkar någonting, det fysiska jag som en gång var är borta, jag går på sparlåga. allt är motigt. Så tråkigt! jag som bara vill vill vill...å så orkar jag inte....

Medicinen som jag äter för att slippa migränen, gör att jag nästan helt slipper migränen, det är ju toppen, men istället har jag njurbesvär, aptitlöshet, domningar och stickningar, nervositet, glömska, förvirring, trötthet, vikten rasar.

Jag är lite orolig för min lilla tjej, för hennes hals, för läkarbesök, för om det blir operation, hur hon ska må..

jag funderar på framtiden, på min man, på jobb åt honom...

Våren gör att känslorna åker upp och ner, känskorna vill inte hålla sig på mattan, det är jobbigt.

Det var det ärliga, det är ju det jag skulle vilja berätta när någon frågar hur det är, hur jag mår, hur det går, men ingen i hela världen skulle orka lyssna på det, ingen!

Jag har ju inte ens pratat med Gud på länge, skäms över det, det är ju det jag skulle behöva, men orken räcker inte ens till det....