Jag springer varannan dag, ökar och ökar längden. Jag springer med en sådan lätthet att jag aldrig får nog, borde passa på att göra några lopp men orkar inte träffa folk. Det tar aldrig slut, jag är knappt trött när jag kommer hem, men sen kommer tröttheten, jag är seg resten av dagen, lite låg, när endorfinerna klingar av tryter orken.

På natten när jag ska vara trött då kommer tankarna, jag sover inte, för ett par veckor sedan var jag så slut så jag kunde sova dygnet runt men nu är pulsen hög, tankarna många, oron i bröstet gör natten orolig.

Nästa vecka ska jag träffa läkaren igen, vet inte om jag ska vara sjukskriven mer, orkar inte tänka på det, orkar inte oroa mig, det gnager så i magen. 

Påsken är för mig den vackraste högtid på hela året, bättre än jul, midsommar, födelsadagar, ja allt tillsammans.

Påsken är ljus, det är vår, värmen kommer, Jesus är uppstånden!

Denna påsk hade lite andra förutsättningar, jag är i djupare skick än vanligt, just nu är jag i något slags ingemansland, jag är trött i det oändliga, ångesten pockar på hela tiden, jag vill så mycket men orkar så lite. Vi bestämde oss för att göra det vi orkade, ta en dag i taget och göra det som föll oss in dag för dag med endast några få inbokningar som kunde avbokas om så önskades, varit med familj och vänner.

Det har funkat, ok trött har jag varit, trött så oändligt trött, särskilt nu efteråt men men det har fungerat. 

Vi har varit på picknick med vänner i en vitsippsbacke i en kohage, ätit prinsesstårta och tittat på grodägg, bara en sån sak, barnen älskade det, jag fick sitta där, hade inte planerat nått, behövde inte planera nått, andra planerade, jag behövde bara sitta där, ta emot och känna solen på näsan.

På annandagen var hela familjen först på gudstjänst i kyrkan och sen på påskspelet i Insjön. Det var helt fantastiskt. magiskt, jag är uppfylld. Vi har varit tillsammans med vänner och det får mig att må gott. Känns kravlöst och jag känner att jag är trygg.

Ett vedträ i taget på kubben, varje har ett namn och varje gång yxan svingas så är fokus givet. Kraften är total, vedträt klyvs med en otrolig kraft och smärtan kanske minskas något...

...min man ska lägga yxskaftet i blöt, yxan måste skaftas om, det kommer krävas många vedträn innan allt har kommit ut...

det gör så ont i bröstet, smärtan är på riktigt, den försvinner inte, kanske lättar någon gång men den lämnar aldrig helt. 

Min älskling gav mig en mjuk puff, en liten spark i ändan, över tröskeln, uppmuntrande ord för han just han vet att jag behöver det, det är min räddning å jag älskar honom för det. jag har varit ute och sprungit min första tur för året, å det var så skönt. Det har tagit sådan tid, det har varit så svårt, men jag känner att det är så rätt för även om själen är trasig, hålig och svag så är benen starka och fulla av spring. jag behöver detta. Jag höll på att kräkas när jag kom hem, det var jobbigt, det var svårt men jag sprang med ett leende på läpparna...

Äntligen har jag hittat ut, jag är på väg...

har varit med min vän K idag. Vi har haft en lugn dag tillsammans, med Spa, promenad, jag visste inte om jag skulle klara av beröring från massage så jag valde bodyscrub. Ett bra val, mycket beröring det med, men det var helt rätt teraput. Det var samma som för ett år sedan, som att komma hem. Hon såg direkt, frågade, jag bröt, grät, hon tog emot, hjälpte mig, fångade mig, blev nog en bodyscrub utöver det vanliga, lite massage på stress och ångestpunkter också, men det var bra. 

Har bestämt mig för att fira min dag på annan ort, kommer inte vara hemma, kommer inte heller ha något födelsedags fika eller som vanligt stå på tå och fixa och dona. orkar inte, kan ju inte.

Hoppas jag kan låta bli. Jag älskar normalt att fylla år, det är ju ingen skillnad nu, men jag kan inte ta emot någon nu när jag inte är hel, jag är trasig och hudlös, sårad och känslig. orkar bara inte. Får ont i bröstet bara jag tänker på det.

Får kämpa för att mina barn ska få det fint på sina dagar istället.

nu är jag hemma, det känns skönt men stressen är kvar, den bara maler och maler i magen. pulsen är hög redan från när jag vaknar.

Idag behövde inte jag ta barnen, min man har äntligen kommit hem, kändes så skönt igår, en tung börda lättade faktiskt. jag sjukskrev mig själv igår. Kändes konstigt.

Nu när jag äter min medicin så har jag ingen migrän längre vilket är toppen, vid det här laget som jag mår så hade jag varit totaldäckad i migrän annars. men att sjukskriva sig utan att ha migrän var konstigt. men ont hader jag ju. Ont i bröstet och förtvivlat ont i magen.

Det var svårt att vara still igår, flängde runt som ett torrt skinn, städade, tog en promenad, pluggade, städade, mer, tvättade, fanns liksom ingen ro i min kropp, la mig en stund på soffan och somnade tvärt. jag har gråtit hela dagen.

Kvällen är lite lättare, då är jag utpumpad och trött men då är också tårarna nästan slut så det är jobbigt, ibland behövs det lite mer gråt.

Igår fick jag vara i famnen hos min man, det var skönt, det behövdes, jag fick vara liten ett tag...

Visste egentligen inte om jag skulle orka åka till jobbet idag. Igår kändes det inte så men i morse så gick jag ändå upp när klockan ringde, plikttroget gjorde jag i ordning mig, rutinerna sitter i ryggmärgen. Allt görs på löpande band, det är bäst så, då tänker man inte så mycket. barnen till förskolan.

Trampade uppför backen till jobbet, fy va jobbigt, träffade arbetskamrater i omklädningsrummet, ser dom att jag mår dåligt? vad ska jag säga om dom frågar?

Jag prövade en ny variant idag att säga att jag mår bra, men det funkar inte. När ångesten lyser i ögonen är det svårt att säga att allt är bra.

Nog såg dom, nog vet många, om dom nu orkar bry sig, alla har som vanligt så nog med sitt.

En av dom strök mig på ryggen, sa att jag ser att du mår dåligt idag karolina. Kände hur jag bara ville gråta, slänga mig runt halsen på henne, berätta allt allt allt!

Men den tiden finns inte, så kan jag ju knappt berätta vad som är fel, jag kan bara berätta att det är så trångt i bröstet, det är en stor klump i magen. Om jag inte ständigt tvingar mig själv att tänka på annat genom att jobba, plugga eller ta hand om barnen så vill jag bara gråta.

Jag vet exakt hur jobbigt många tycker det är med sånna personer, det är så många som undviker, inte vill fråga, inte vill se. Och helt ärligt så orkar jag inte prata just nu, jag orkar inte söka, jag orkar inte. Jag vill bara krypa upp i soffan, helst i min makes famn om jag får bestämma. Vill bara få bli omhändertagen ett tag. få känna mig trygg, men jag är så ensam nu när han är borta, i tre dagar har han varit borta. saknar honom så...

Jag har kommit därifrån nu, jag har haft det värsta samtalet hitills. Terapeuten sa förra gången att det var dags nu, det var dags att ta tag i det jobbiga, börja gå på djupet med det jobbiga. Vi kommer inte kunna komma vidare om vi inte börjar nu.

Idag var det dags.

jag berättade, vi tog det från början, från det jag minns, från det jag kan minnas är början, alla minnen kommer tillbaka, även sånt jag för länge sedan trängt undan, inte för att det är jobbigt utan för att jag helt enkelt bara har suddiga bilder av hela den sommaren. 

Jag berättar systematiskt om allt så gott jag kan för det är inte lätt, det gör så ont och till sist så kommer jag själv fram till det, att det är så sjukt allting, det gör så ont. Han gör så ont, det han gjorde mot mig. Det är övergrepp på övergrepp, en sådan sjuk människa. Jag har inte kunnat sätta ord på detta tidigare men nu tvingas jag å jag känner sådan skam.

Nu är jag så ensam i allt, känner mig helt tom förutom den stora klumpen i magen.

Å så är jag ensam, helt ensam.

Min terapeut sade i början på samtalet att jag verkade så hudlös, och det är precis så jag känner mig, jag känner mig hudlös, inget som skyddar, inga barriärer. Försöker sätta upp en fasad eller attityd som skydd men inte ens det går längre, min kropp blir bara svagare och svagare.

Nu ska jag vänta en dryg vecka på nästa samtal, ska gå och tänka på allt detta jobbiga, ensam, hur ska detta gå? Försöker prata med Gud men jag har inte ens ork med det, mina närmaste verkar ha så fullt upp med sitt och sina egna bekymmer, känns som dom inte orkar.