Näsbykôlla

Alla inlägg under juni 2011

Av Kalina - 22 juni 2011 19:39

...för det är lika illa idag, är minst lika trött, ångesten lika ihärdig. Vill bara sova.

Varje uppgift känns som ett oövervinnerligt hinder. Jag bestiger berg och simmar över atlanten varje dag.

Är såå trött...

Av Kalina - 21 juni 2011 18:27

Igår tog ångesten över totalt. Tänkte på jobbet och det får mig att gå upp i limningen, det är då mitt dåliga samvete kommer fram, när jag känner att jag inte riktigt räcker till och min uppfostran säger mig att man alltid skall göra sitt bästa. Nu är det ju så att min terapeut säger åt mig att vara en medelmåtta, att lära om mig till att inte vara bäst, att inte prestera och för en person som alltid sett på sina föräldrar som alltid presterat och gått på för fullt så är det inte så lätt. Man är inrutat i det, invaggad i det. Det är i mina gener och nu helt plötsligt så skall jag tänka om, tänka nytt.

Nu är det ju så att jag rår inte för att jag är sjuk, hade jag sprungit och trampat snett i våras och fått en komplicerad fotledsfraktur så hade det varit lättare att acceptera och säga till dom på jobbet att tyvärr, jag kan inte jobba just nu. Nu är det själen som är bruten, det syns inte men det gör ont, så förbaskat ont.

Så igår då, värkte det i bröstet av ångest, mitt samvete ville hjälpa till på jobbet, lösa alla problem, känna skuld för att jag inte kunde vara där och prestera. jag har då fått tabletter att ta för att dämpa ångesten, jag tog en sådan igår, somnade tillslut i min makes famn, han strök mig över håret, torkade bort mina tårar. Jag vaknade vid halv nio när mina barn ville ha frukost, maken hade förstås varit igång länge. Jag var tröttare än tröttast. Åt frukost sen blev det sängen igen och sov till halv tolv. Tror det aldrig har hänt tidigare.

Nu är jag fortfarande trött, har huvudvärk, dags att ta lite mer mediciner, vet att det på sikt kommer bli bättre, men ibland känns det bara som en dimma, ibland orkar jag bara inte vara positiv, ibland vill jag bara vara ledsen och önska att jag kunde tänka less is more.

Less is more...

Av Kalina - 16 juni 2011 22:35

De senaste dagarna har verkligen sugit musten ur mig. Den nya medicinen har gjort mig mer än trött, jag gäspar mer än jag gjort i hela mitt liv, jag är dödligt trött från när jag vaknar på morgonen till ungefär kl 14 på dagarna, sen får jag en tillfällig topp då jag blir lite piggare tills jag åter blir trött och behöver gå och läga mig för kvällen. Ångesten har också ökat lite men jag tycker og det går rätt bra, har ju ångestdämpande att ta till när det blir för jobbigt.


Idag har det dock kommit en liten vändning, tycker att jag är något piggare, hade ett telefonsamtal med min läkare och fick reda på att jag kommer öka min dos rejält, jag har ju bara börjar med en ynka halv tablett av den svagaste, så jag är väl lite rädd för att biverkningar kommer kännas någon mer vecka men det får gå, blir det inte värre än såhär så går det.


Jag kommer i alla fall fortsätta vara sjukskriven på heltid ett tag till, det känns bra, är så stresskänslig och än så länge har jag fullt upp att klara av att bara vara hemma. Men det blir väl någon råd.

Av Kalina - 11 juni 2011 20:07

Idag var det en utmanande dag, minsta tjejen skulle få ha sitt första barnkalas. Fyra år, det är stort, det är viktigt, många kompisar och att få ha sitt första riktiga barnkalas med inbjudna, fiskdamm, tårta, lekar är så viktigt.


För mig som normalt älskar kalas, älskar att planera kalas, älskar att få ordna för barnen, vara lektant, fixa å dona in i det sista. Detta rimmar ju inte så bra med ångest, sjukskrivning, å allt annat som händer i mitt liv just nu. 

Men jag har tryckt på reset-knappen, har slutat med allt, jobbar inte, tränar inte (förutom den alldeles egna träningen) har inga uppdrag alls i sommar, inga åtaganden, MEN barnen är viktigast, barnen förtjänar det lilla extra av mig, det är barnen som gör att jag är lycklig. Det är familjen som betyder något. 


Jag och Maken är nog det perfekta kalasteamet, :o) han är en grym planerare och jag har idéerna. Sen jobbar vi bra ihop, har bra kontakter med tårtbakerskor bland annat ;o) så blandningen blir succé om jag får säga det själv. 

Jag tycker att kalaset blev toppen, javisst, jag är jättetrött, jag har haft ont i huvudet hela dagen, men bröstsmärtorna har hållt sig borta, jag har faktiskt suttit ner en hel del och hunnit pratat med de flesta vuxna på kalaset OCH jag har haft roligt med barnen och jag känner att barnen är nöjda. Födelsedagsbarnet är i alla fall otroligt nöjd, men har lite svårt att komma till ro nu eftersom hon har sin riktiga födelsedag imorgon och pirret i kroppen är nog ounthärdligt. :o)


Imorgon blir det lite lugnare med kalas för de närmaste, ska blir skönt.

Av Kalina - 10 juni 2011 17:52

Efter en hemsk natt, eller framför allt igår kväll hade jag en enorm ångest som jag nu för tiden har lite hjälp att ta till för, så kunde jag i alla fall somna. Vaknade av minsta barnet som bad om papper. Hon hade kissat i sängen, å inte i sin säng, med plastad frotté utan i vår säng, ve å fasa! Vilket uppvaknade. Men jag fick slumra lite på soffan efter lite bestyr.

Efter lite pepping igår av mina systrar så hade jag beställt en telefontid till läkare och hon ringde idag tidigt på morgonen precis när hon började sin dag.


Jag var så nervös, nu skulle jag lätta på min integritet, förklara för henne, få henne förstå hur jag må utan att för den skull racka ner på henne, för hon är ju en bra läkare. Jag hade skrivit ner vad jag skulle säga, min man sa åt mig att göra så för att lättare komma ihåg allt, vilket var tur för jag började svamla direkt. men på nått vis lyckades jag ändå hålla tråden och förklara för henne. 

Resultatet: Jag får fortsätta med min migränmedicin i denna nu låga dos jag har idag. :o) hon förstod att den är viktig för mig och att det skulle innebära för mycket psykisk ohälsa om jag tog bort den. jag har också fått recept på mitt SSRI preparat som jag ska börja med, nu vet jag att jag kan gå ner mig de första veckorna men sen brukar det bli bättre och jag känner att det blir bra, nu kan jag äntligen få något som hjälper mig att jobba frammåt. med hjälp av terapin, min vilja och tabletterna och givetvis stödet jag har från familjen och mina vänner så kommer jag klara detta. 


Känns faktiskt som en liten triumf, jag vann över detta, jag tog kommandot över mitt liv. :o)


Idag har jag och mina fina, älskade man bröllopsdag, vi har varit gifta i fem år och firar med andra ord träbröllop och det ska vi fira med en plankstek på en restaurang som är helt grymma på detta. Ok vi kommer tampas med en hel drös ohängda studenter, jag kanske får gå på ångestdämpande hela kvällen, men det är det värt. :o)


(kolla tre glada gubbar i dagens blogginlägg. :o) , å titta en fjärde!)

Av Kalina - 9 juni 2011 17:15

Hela dagen har gått åt att att grubbla och min ångest har varit näst intill outhärdlig.

Sedan läkarbesöket har det kännts som att jag mer och mer inte har fått fram riktigt hur jag mår. Det känns känns som läkaren inte riktigt har förstått att jag faktiskt varit sjuk rätt länge, min s.k psykiska ohälsa poppade ju inte bara upp ur ingenstans och lätt kan förklaras med min behandling med Topiramat mot min migrän. Att jag sökta läkarhjälp i april var ju att då var det liksom stopp, då kunde jag inte trycka undan det längre själv, då har jag arbetat rätt stadigt med att kämpa mot alla jobbiga känslor.

Att jag började med samtalsterapin i februari, betyder ju inte att det var då jag fick min psykiska ohälsa, även om alla samtal öppnade upp allt. jag har ju stått i kö till att komma till samtal sedan andra augusti förra året och innan dess har ju jag och min man gått i terapi i ett år tillsammans. jag har ju inte mått precis prima under småbarnsåren heller, så att påstå att jag plötsligen skulle ha blivit sjuk nu är nästan skrattretande, fast hur ska hon veta det då, min läkare, jag med min stenhårda integritet, jag den jobbiga patienten som inte söker hjälp i första taget utan lider i det tysta.


Nu vill alltså min läkare att jag ska trappa ur min migränmedicin, skylla allt på den och jag känner mig ledsen, inte lyssnad på, för jag vet vilket helvete den här migränen är för mig. Att ta bort den enda medicin som någonsin har hjälpt mig är liksom som att slå undan bnen totalt för mig och det har varit en lång väg att trappa in denna medicin och jag ligger nu på en låg dos utan biverkningar som jag tycker jag mår rätt bra på.

Efter detta ska jag börja med SSRI, hormon för att jag ska må lite bättre, för jag har definitivt lite för lite av dessa välmående hormoner just nu så det kan sanneligen behövas, inget ont om den medicininsättningen.


Mina båda fantastiska systrar har båda idag peppat mig att ringa till läkaren och förklara hur jag känner, förklara att det inte är så enkelt att bara trappa ur denna medicin, förklara att det kan innebära en psykisk ohälsa av katastrofala mått för mig om jag tar bort medicinen.

Känns jobbigt, vet att jag måste men det känns jobbigt, andra människor ska lägga sig i mitt liv, mitt liv är i andras händer.

Av Kalina - 8 juni 2011 17:30

Idag var det stora dagen för mig i fråga om kraftmätning. Jag hade våndor, i och med att jag bestämt mig för att sjuskrivning på heltid är det enda rätta just nu så ordnade jag tid till min läkare.


När jag satt i väntrummet ensam hade jag sådan vånda, riktig ångest och tårnarna tryckte verkligen bakom ögonlocken. Det kom förbi en sköterska som jag känner lite som såg på mig och frågade hur det var med mig, då brast det. Jag grät och berättade och hon tröstade och lyssnade. En stund därefter kom min läkare.

Idag tog läkaren faktiskt EKG på mig och även om jag nog redan helt och fullt förstått att detta inte är någon hjärtinfarkt så var det på något vis även skönt att kolla upp.

Läkaren skrev så ett intyg, dock endast på tre veckor vilket gjorde mig lite förbryllad, jag känner ju att jag mår så pass dåligt att det känns som en stress att bara veta att det är en kort period innan jag ska tillbaka till jobbet, fast försäkringskassan måste ju godkänna det.


Sen nästa steg var att läkaren nu vill att jag helt ska trappa ur min Topiramat, min livboj, min medicin som hjälper mig mot min migrän. Känns faktiskt inte bra, känns helt fel, men jag förtår henne på ett sett, det är en hel del biverkningar och bland annat som sätter sig på psyket, men jag känner väl att jag mått dåligt långt innan jag började med den här medicinen, men läkaren ska väl veta bäst eller?

Hon frågade även gång på gång om jag är självmordsbenägen, men det kan jag då helt ärligt säga att jag aldrig varit, inte en endaste gnutta.


Senare var det dags att fara till terapeuten för samtal, som tur var hade svärmor lovat hämta barnen från förskolan så min man kunde följa med så jag slapp köra.

jag förklarade för min terapeut, känslan över att sätta ut min migränmedicin, att jag känner mig besviken, att det känns som läkaren inte riktigt har förstått mig, jag har ju mått dåligt länge.

Terapeuten höll med mig fullständigt, förstod att detta inte var bra för mig, gav mig lite redskap för hur jag kunde förklara detta för läkaren, att jag nog måste lätta lite på min integritet för att hon ska förstå. 


Det blir inte lätt, gör ont att tänka på.

Av Kalina - 5 juni 2011 11:39

har nu jobbat tre pass på mitt nya jobb, ett jobb som jag strävat så för att få, ett jobb som jag pluggat ett år samtidigt som jag jobbat, för att få bättre chans att få. Ett jobb som jag anser vara mitt drömjobb.

När man får frågan, erbjudandet, om ett vikariat, säger upp sig, vågar ta klivet för att äntligen få jobba med sitt drömjobb så vill man ju vara som bäst nu, må som bäst, prestera sitt allra bästa.

Jag tycker jag fick ett bra avslut på mitt andra jobb, det var nödvändigt för att med gott samveta kunna gå vidare.


Sedan visste jag inte att när jag skulle börja jobba med mig själv, med terapin, att det kunde väcka så mycket från djupet, att jag kunde bli så sjuk. Och helt ärligt så har jag nog inte varit så särdeles frisk på ett tag, har bara hållt mig ovanför ytan tack vare envishet, böner och vänner. 


Nu när jag inget hellre vill än att vara frisk och prestera så är jag sjukare än någonsin. Läkaren sa att det inte var säkert att jag kunde fortsätta jobba halvtid eftersom jag har så mycket ångest, vad jag inte visste då för fem dagar sen, var hur jag mår just nu. 

Jag har så förtvivlat ont i bröstet, ångesten bara pulserar och värker, jag vet knappt vad jag ska göra av mig själv, jag blir handlingsförlamad och det som håller fötterna nere på jorden och huvudet uppåt är att jag har barnen och mannen som tvingar mig tillbaka till verkligheten hela tiden. jag är så sjukt trött så får jag inte sova ordentligt på natten och mitt på dagen så är jag i en ständig dvala, riskera att somna vid ratten, det har jag ju redan gjort ett par gånger och med Guds försyn har jag ändå klarat mig. Nu stannar jag till och sovert en stund vid vägen.


Tro inte att jobbet är hemskt, tråkigt och skrämmande. Tvärtom så har jag roligare än någonsin just när jag är där, jag ger så mycket, jag älskar det, det går som ett rinnande vatten, det går av bara farten, jag trivs, jag har inte ont där, visst känner jag pressen att försöka hålla tiden, jag har ju en begränsad tid att jobba, men jag trivs, men så fort jag sitter ensam i bilen, utan en kollega så börjar bröstsmärtan, den kommer när jag minst anar det och jag kan inte stoppa den. Nu när jag tänker på jobbet får jag panik, jag vet inte hur jag ska hantera det.


jag har fått en tablett av läkaren, som jag kan ta för att dämpa ångesten lite, den gör mig trött, den är svag och jag får ta flera, igår kväll när jag skulle sova kunde tankarna inte sluta mala, det kändes som om bröstet skulle sprängas blev jag tvungen att ta två, då somnade jag tillslut.


Det värsta är att mina vänner har rätt, de som säger att - det är bara ett jobb, du kan inte jobba just nu, - du måste vara helt sjukskriven ett tag nu. men det skrämmer mig, för hur ska jag då kunna vara trovärdig på det nya jobbet, jag som precis har börjat. Dom kommer bli så få, det är semestertider. Å nu gör det ont i bröstet igen.

Skapa flashcards