Om det förrut varit jobbigt att vara så hiskerligt trött och ha all den här ångesten, så är det nog nästan värre nu. Jag är fortfarande trött men sedan länge kan jag ju inte komma till ro utan har den jobbiga rastlösa känslan i kroppen som bara tär på mig. Ångesten gör sig påmind allt som oftast som ett smärtsamt hugg eller molande värk i bröstet. Detta har nästan varit överkomligt om man jämför med det jag känner nu. Jag har plötsligen fallit ner med en hård smäll till marken. Jag den obotlige optimisten har liksom fått äta upp all jag sagt och nu kväljer det mig. Att bli realist är nog det hemskaste. Jag känner mig ledsen, deppig, arg, bitter, förtvivlad, sur. Och sen mitt i allt detta känner jag mig väldigt ensam. Insikterna som förrut kom till mig genom terapin och alla drömmar var förrut givande, nu känns dom som ett slag i magen och jag mår bara illa. Just nu vill jag inte, jag vill inte. VILL INTE!!!!

Livet är svart och vitt och en himla massa grått där emellan, en massa grått som jag måste tugga i mig, älta, vältra mig igenom. Jag känner mig helt överfylld av detta gråa, jag kvävs av det.