Ja, det var ju så att det gått ut flera varningar. Svägerskan hade dessutom ringt och berättat att dom hade drabbats och vi har ju kikat, kammat och så men inte hittat några. 

Idag har vi haft min fina Ida på besök, eller som Märta säger, Min Gudmor Ida. Hon var hos oss och åt middag, myste och det var sådär riktigt trevligt. 

Tyra har varit sjuk i flera dagar nu med sin elaka öroninflammation och penicillinet är riktigt starkt och ger torr hud och knasig mage, såklart att hon har lite jobbigt med klåda då också. Jag kände ett bett i nacken igår, konstigt, varför dä? Varför får jag ett bett i nacken på vintern?

Å så sitter jag här, surfar lite, tittar lite på TV, barnen sover, känner hur jag får ännu ett bett, bakom örat och det kilar liksom till på ena sidan. Jag blir plötsligt stel, känner hur det liksom går upp ett ljus.

Jag går in på toaletten, ska ju ände göra mig klar för natten, sitter där på toa och lite tafatt på måfå, drar luskammen genom håret där jag kände hur det bet till och tittar sedan på kammen. Till min stora fasa ser jag hur ett stort as till lus, grå och ful, sitter på kammen, den är så stor så den har inte fastnat utan sittter bara där och undrar mest vart den har hamnat. jag ropar i panik på Lars.

han kommer in, tittar, vi funderar, är det löss? har vi fått löss? vad ska vi göra? när? Googlar, jo visst är det en lus, helt fullvuxen och har säkert hunnit lägga ett 50-tal ägg i min skalle vid det här laget. Jag börjar kamma i vild panik men hittar inga fler. Jag går in till barnen, luser i deras små hårbottnar med ficklampa och tittar, ser ägg på lilla Tyras små strån men ser inga löss...

Jag känner mig äcklig, det känns snuskigt, vill helst behandla nu på en gång, men inser att klockan är mycket och det nog är bäst att ta itu med resen imorgon. Sms:ar till dom som hunnit umgås med oss, kolla er! vi har fått löss!

Jag har som tradition alltid varit uppe före tuppen just på lucia för att sitta i soffan och se när TV-lucian sjunger med någon vackert sjungande kör och sedan mysa med detta under dagen, jag brukar ha glitter i håret hela dagen och känna mig så där lussig. Men inte denna lucia. Jag vaknade som vanligt vid nio tiden, åt frukost och funderade hur jag skulle lägga upp dagen. hade mest tankarna på att jag skulle till sjukgymnasten och sedan hinna till dagis för att hämta lillan och storan. Sen slog det mig att det faktiskt var lucia, att jag minsan hade missat TV-lucia och kände mig på nått vis lite snuvad på det hela, men det gick snabbt över. 

Jag tog en halkig promenad på regnblöta isiga vägar och surade lite över att snön verkar redan ha givit upp. 

Hos sjukgymnasten fick jag ändå lite glada nyheter, min bäckenled hade visst tänkt sig att ligga i läga denna gång, Lars hade mobiliserat bra sist. jag kände mig faktiskt glad för första gången på länge för detta. Hon sa också att jag kunde träna, inte lika som tidigare, utan lite mer försiktigt. Hon förstod verkligen att jag mådde dåligt utan mina lyckoendorfiner. 

Väl hemma blev det så dags för att hämta storan för att titta på lillans luciafirandesom traditionsenligt firades vid skidstugan. 

Så söta dom små luciorna, tärnorna, stjärngossarna och förstås tomtarna var. Och som dom sjöng! Helt otroligt fint, vilket jobb pedagogerna gjort. Efteråt var det fika, men vi var väldigt blöta och frusna så det blev en snabbfika för oss. På vägen till bilen var lillan väldigt trött, och hemma ville hon kolla tempen, se där, feber, jaha så var det med det.

Knasig rubrik...

Jag var som vanligt till terapeuten idag, känner verkligen hur deppigt det känns nu, det är verkligen lågt just nu, inte lågt lika med som att köra av vägen, men lågt som i deppa, sura, gråta en hink och tycka att det är hopplöst.

Vad är det som är hopplöst då?

Just nu känner jag verkligen att jag inte är tillfreds med migsjälv på nått sätt, kroppen känns fel, humöret känns fel och helt upp och ner. Känner mig som ständigt PMSig eller trotsig, 

Tog upp det med min terapeut, att jag känner mig så nere. Kom väl fram till att just nu är det väl framför allt den förbannade bäckenleden som gör mig mest ledsen. Jag har en längre tid haft besvär med SI leden på hö sida, alltså bäckenleden, jag hade faktiskt ingen aning om vad det var som hade hänt när jag kände en värre och värre smärta bak över fogarna, kände faktiskt som foglossning. Jag funderade till och med på om jag hade blivit gravid (men så var det ju förstås inte) När jag kom till min läkare kom han fram till att det var en framåtrotation i bäckenleden, kan inte fatta att det kan göra så ont. Jag har ni dragits med detta i över tre månader och det är förbannat jobbigt. Den roterar hela tiden, minsta felkliv eller om jag så ligger konstigt när jag skall sova. Är tydligen överrörlig. Sjukgymnasten träffar jag varannan vecka och hon rättar till och den fortsätter hoppa ur...

Det jobbigaste med allt detta är såklart att jag inte kan träna som jag vill. Så länge som det var barmark så kunde jag ta mina långa promenader men nu, med denna ishalka så är det rent livsfarligt att gå ut. Min träning är ju min drog och jag kan verkligen behöva alla endorfiner jag kan få just nu. 

Men så är det ju det här med mig, att jag alltid måste ta sådan förbaskad hänsyn till alla andras känslor hela tiden. Så när någon frågar hur det är, hur jag mår så tycker jag liksom synd om dom, att dom skall få höra allt jobbigt, det räcker ju med min ångestsjukdom och utmattningen, nu ska jag också ha fysiska problem. Jag vill liksom inte prata så mycket om det, -äsch det är väl ingen fara...osv...ååhh så typiskt mig. varför kan jag inte bara få vara så ledsen och bitter som jag vill över det här?

varför måste jag känna att jag skall ta hand om de andras känslor också?

En dag som det laddads för på många sätt, genom att handla julklappar, genom att diskutera med barnen och med familjer. Tomteland är verkligen ett ord som klingar glatt i ens öron och bygger upp förväntningar. Jag visste redan från början att jag skulle bli sliten av det men jag såg fram emot det för att få träffa min familj, umgås med alla en dag och på ett paradis för barns fantasi. Jag kan inte hjälpa det med julen är fortfarande som en varm grötklick runt hjärtat, jag tycker så mycket om det, det känns mysigt när jag tänker på jul, jag får inte ångest och stress när jag tänker på jul, så det är ju bra.

Vi träffades strax efter elva, alla familjer slöt upp och träffades, kramades och äntligen fick vi gå in, barnen rusade in, stojade i snön, kusiner som inte hade träffats på så länge! Dagen fortlöpte faktiskt rätt bra, trots lite småpanik runt lunchen och att barnen ibland var lite väl ivriga (men barn är ju sånna) och trots att vi glömt i princip allt vi skulle ha med oss, hemma. Jag tycker det blev en lyckad dag, det sa jag och Lars till varandra i bilen på vägen hem, det var lyckat! En toppen dag, en dag vi gärna gör om. Barnen babblade på om tomtar, vinterkung och otäck trollkung, godis och snö. 

Tog det lugnt en bra stund denna morgon. Hade sedan tidigare bestämt att barnen skulle få vara lediga denna dag för att baka pepparkakor. Min kära vän Kajsa och hennes två flickor skulle komma på besök. Barnen var ovanligt försynta den här morgonen, jag fick softa och känna att jag fick ta det lungt. 

Under förmiddagen dök sedan kompisarna upp, vi bakade en massa kakor. Det märks verkligen att barnen vuxit till sig sedan senast, dom hade betydligt bättre tålamod nu. När dom till sist tröttnat, bakade jag och kajsa lite mer och även lite vita lussekakor. Sen blev det dags att äta lunch, Kajsa hade varit så snäll och hade med sig lunch och dessutom eftrerätt...vilken lyx! :o)

Efter maten hivade vi ut ungarna i snön lite så vi fick prata ifred ;o) Sen blev det till att dekorera kakor med kristyr...

En rätt lyckad fredag som tyvärr slutade med kraftig migrän för min del, men det får jag nog skylla dom förbannade hormonerna för.

Ja, här kunde det ju såklart stå vad som helst, något snaskigt kanske, men det är inte riktigt dom slags förbjudna känslor jag tänker, eller vad är det som är snaskigt? vad är förbjudet?

Jag är medveten om att jag just nu är rätt skör, eller just nu, det har ju varit så i närmare ett halvår och mer än så. Jag säger ofta att jag just nu bara orkar finnas till för mig själv, eller kanske för barnen. När jag mår som bäst kan jag faktiskt till och med gå och handla lite, ok det tar kanske två timmar eller så (det som annars tog en knapp halvtimme) och jag är ett vrak efteråt. Det låter ju hemskt detta, jag kan ju faktiskt umgås med vänner nu och så, men det tär på hälsokapitalet, så är det brar, det är bara att räkna med att jag får sota för det jag utsätter mig för.

Jag kanske inte skall tänka så, att jag får sota för det efteråt, jag kanske skall säga att jag laddar och unnar mig för lite njutning, gemenskap i livet och får ta smällen sen efteråt. (jag vill ju gärna tro ibland att jag är nästan så gott som frisk, men så är det ju förstås inte)

I natt har min äldsta dotter hostat och jag har varit uppe med medicin, snytit näsa mm. När hon blev lugn fick jag sova, borde inte klaga alls. Hon åkte till skolan men jag fick hämta henne tidigare, hon satt där lite ynklig och jag tog hem henne, såklart, fattas bara annat. Men som vanligt så är hon ju som oftast inte så sjuk som hon verkar på skolan. Hon har en enastående förmåga att se sjuk och ynklig ut, fröknarna faller för det direkt. Det är inte så att jag beskyller henne för att ljuga, hon kände sig säkert inte i toppform, men sjuk, det var hon då rakt inte. Då kan man ju tänka, ja men so what, vad gör det då om hon kommer hem en stund till mig, till sin lilla mamma som ändå bara gå och drar hemma.

Jo det kan jag tala om att det gör himla mycket för det finns nog inget som tär så mycket på mitt såriga lilla inre som hennes tjat och gnäll. När hon är riktigt sjuk, ja då går det ju ann, då sover, hon kanske kan hänga framför TV:n, men nu var det bara nöt, nöt och nöt. 

Nu sitter jag alltså här med smärta i bröstet och inser att jag verkligen hoppas att hon är så pass pigg imorgon så att jag slipper ha henne hemma. 

Förbjudna tanke, hemska hemska mamma, fy så får man inte tänka...

men så tänker jag och så känner jag.

En riktigt trött dag, verkligen.

Avstämningsmötet gick nog så bra som det kunde gå. Det var förstås pressande, tungt och jobbigt, men också rätt skönt att få prata med alla involverade och dom förstod mig och min situation. Vi alla kom slutligen fram till att jag inte redo ännu för en riktig arbetsträning men jag kommer hälsa på varje vecka på mitt jobb, någon timme för att fika och träffa mina arbetskamrater. Det känns bra, känns lagom. I slutet på januari kommer vi ha ett nytt möte och då kommer vi besluta om fortsättningen. 

Slutet av mötet blev jobbigt, jag började få ångest. Jag och min läkare träffades efteråt och då fick jag lov att lägga mig och vila, ta medicin. På kvällen svävade jag ut och in i ångesten för att slutnligen plötsligen få riktig svår ångest. Det var bara att ta tabletter och gå och lägga sig. Som sagt, idag är jag trött.

Ska träffa mina arbetskamrater idag också, lite mer som spär på det hela, men jag ser fram emot att träffa dom.

Jag har förstått att jag mår bra av rutin, det funkar bäst.