En dag full av händelser skulle man kunna säga, eller en dag av sjukt mycket bilåkande skulle man också kunna säga, men det har sanneligen varit värt det.

Dagen har börjat rätt bra med hyfsad sovmorgon sedan efter lite pyssel här hemma for jag och flickorna till Mora. Idag var det Myrans stora dag, hon skulle säga hejdå till napparna. Vällingavskedet klarades av för en dryg vecka sedan så nu var det dags för nästa steg. Vi hade beslutat att napparna skulle lämnas till karparna i djuraffären i Mora och det gick ju hur lätt som helst att pluppa i dom i vattnet, får se hur lätt det blir att somna ikväll...

Efter den stora bravaden hade lillan blivit lovad en present, varför det blev en tur till stora leksaksaffären. Tänk vad det finns mycket av både det ena och det andra. På ett sätt är det rätt roligt att gå omkring i affären titta på allt, förundras över den rosa avdelningen tillika den lite mer gråa avdelningen. Förundras nästan lika mycket över hur mina flickor utan någon som helst uppmaning, genast rusar till just den rosa avdelningen och jag vet inte om jag bara ska finna mig i det eller protestera och komma med några käcka moraliska uppmaningar. Jag beslutar mig ändå för att vara tyst och stumt beundra mina barns kunskaper. -Å titta en Petshop! (I min värld finns eller fanns det en gång en grupp som hette "pet shop boys, närmre än så kommer jag inte) Å titta vilka fina barbies! (Aha det känner jag ju faktiskt till, har ju till och med egna någonstans i någon kartong i ett mörkt hörn) -Åh mamma titta vilka fiiiiinaaaa!!! Titta på prinsessorna!!!!! Dessa prinsessor som dyker upp i tid och otid. Men men jag har ju bestämt mig för att svälja dessa moralkakor som snurrat runt i mitt huvud. Det är ok att tycka det är fint med rosa, det är ok att välja klänning och kjol och förakta blåa byxor. Om mina flickor väljer det så får dom det. Varför måste eller ska jag kämpa emot när jag djupt innerst inne själv älskar rosa och lila och glitter.... -Mer glitter åt folket!!!! I hemlighet trycker jag på alla knappar på alla dockor i affären, det plingar, glittar och låter lite varstans och jag fnissar lite för mig själv...busigt...

Efter besöket i affären kommer vi tillslut ut med en docka som kan prata, några presenter och lite glittriga barbiebokmärken (sånna fanns då inte när jag var liten) Blev nästan lite sugen på att köpa Manicklar som nyligen inkommit till butiken...kommer ihåg dom.. :o)

Efter detta drar vi till Mackedonken och käkar lite för att sedan dra till Rättvik och Övre Gärdsjö för att hälsa på min kära vän och hennes flickor.

Mysigt och roligt blir det som vanligt, trivs bra där. Tiden är alltid för kort men tillslut måste vi dra hemmåt.

Nu sitter jag här och hör ett halvt kaos på övervåningen, en som förtvivlat ropar på sin napp, en annan på vatten... ska nog ta en promenad. ;o)

Ja, jag har två veckors semester kvar!!! ...å så regnar det, spön som rasar ner mot backen, men det gör faktiskt ingenting, faktiskt inte. Jag har haft två veckor som har varit helt ok rent vädermässigt och vi har haft det bra också jag, maken och flickorna, hann nästan med det vi ville, men fokus på att fixa hus och ta det lugnt. Nu kan man ju undra om det verkligen går att kombinera dessa två: Fixa huset och ta det lugnt, men det gör det faktiskt. Vi har haft våra ryck, maken, som är en riktig arbetsmyra, har fått pyssla med det han velat d.v.s måla en del, flyttat häck, rensat häck, grävt ner dränering. Och jag då? Ja jag har helt enkelt lagt all min energi på att ta det lugnt, men givetvis det klassiska kvinnogörat såsom att städa loss riktigt i huset ett par gånger, putsa fönster, rensa bland alla kläder, strykit. Låter det som jag är bitter? Inte alls faktiskt, jag tycker faktiskt jag är mycket bättre lämpad att städa runt i huset och rensa loss bland kläder än att gräva dränering och flytta häck. Den enda häck som jag har flyttat är min egen (och ett par ungars ibland) .

Nu har maken gått tillbaka till jobbet och jag har två veckor kvar, två veckor som känns en aning jobbigare på nått vis, vet inte vad det beror på men det kan ha att göra med min vanligta ångest över att inte räcka till för alla, att inte göra rätt (i andras ögon) Sen finns det en liten surrande oro i maggropen, fråga mig inte om vad jag kan bara gissa.

Idag hade vi en sån himla tur, med vädret alltså. Det var dags för lite mer kalas och denna gång hemma hos fina minstaste lillasyster och hennes barn och man. Kalaset hade redan annonserats om att hållas utomhus och jag och maken har med spänning kollat in vilket väder det skall bli till helgen just för detta kalas. Är det inte konstigt egentligen hur fokuserade vi är på just väder, alla dessa prognoser hit och dit om sol eller regn och oftas helgarderat med växlande molninghet.

I alla fall, det skulle bli dåligt väder hade vi sett, sen blev det ostadigt väder och sedan uppehållsväder med skurar till riktigt fint väder med till och med solglimtar och värme.

När vi satt där på deras balkong, smaskandes på marängsviss, söta rosa maränghjärtan och bullar så kändes solen het, het mot ansiktet och jag kände mig nästan snurrig.

Vaknade för övrigt med migrän, jag som inte hade varit ut och festat, det var väl onödigt, men det blev i alla fall bättre.

Min äldsta flicka har börjat slänga sig med en annan dialekt, kan inte fatta riktigt, det låter nästan som lite göteborska mitt i allt dalmål och låtsasengelska. Vad har hänt? Känner hon någon som pratar göteborska? Nä inte vad jag vet, pratar Jag låtsasdialekter för ofta då jag läser sagor? Jo det händer men sällan göteborska faktiskt. Detta har varit ett mysterium i flera dagar tills jag kom på det....Barnprogrammet "Mimmi och Mojje" Den karln snackar ju göteborska så man blir tokig, glatt och käckt - eee duu gooo i huvvet eller?????

...kanske ska slänga ut TV:n ett tag...

Hadde en förnimmelse om att jag nästan glömt bort någonting redan igårkväll, men jag kom på det, jag skulle ju vara värd på Friskis&Svettis träningen idag. Men ingen fara på taket, även om barnen har skaffat sig den goda vanan att inte vakna förrens vid strax efter sju eller ibland senare, så var det ju ingen brådska.

Vi käkade frukost på altanen idag, skönt när det är hyfsat varm så man kan sitta där, så somrigt liksom.

På festplatsen var det tomt på folk, jag och familjen kom dit och roddade med det vi kunde tills övriga i gänget kom dit. Det var skapligt med folk på passet och jag tog i för kung och fosterland. För säkerhets skull tog jag en löprunda hem efter passet. Så där ja!

Väl hemma var det egentligen inte mycket kvar än att försöka få luft, dricka vatten och äta lite mat, sedan var det dags för det stora makeovern, vi skulle på pippimaskerad hos vänner i Almo. Det var sedan länge bestämt att min äldsta flicka skulle vara Annika i fin klänning med rosett i håret, då passade det ju bra att jag var Annikas mamma, nu vet jag då rakt inte vad den kvinnan heter, tråkigt, men jag fick slänga mig med titeln - hen jag är Annikas mamma.

Jag snofsade till mig rejält med tjusig klänning och skor som matchade halsbandet och hela kittet. Maken blev pirat, lätt fixat! Lillasyster då? Hon har pendlat mellan att vara Tommy och apa men blev sjörövarpippi.

Kalaset var riktigt bra! (får lite prestationsångest) Sockerdricksträd, paket-träd (å vi som inte ens har något träd) ( eller jo, ett pyttelitet äppelträd ) Det var ett kafferepskalasbord som hette duga med flera sorters kakor och tårtor saft och kaffe. Det lilla treåriga födelsedagsbarnet= pippi herself, satt i godan ro under sitt sockerdricksträd och lät sig uppvaktas och runt omkring sprang flera sjörövare, pruseluskor, hästar och apor.

Roligt kalas!

Huvudet var inte som det skulle, jag avböjde ett drinkparty med utgång i Rättvik men kände ändå att jag vill göra nått kul en lördagkväll. Lite buttert sa ja - vi kan väl ändå ta båten och äta på restaurang. Sagt och gjort vi drog i väg i den ljumma sommarkvällen till Orsanbadet och till vår stora glädje, kvällen till ära så var det grillbuffé, kunde faktiskt inte bli så mycket bättre. Ungarna stupade i säng och jag och maken myste framför en film.

Idag var det dansuppvisning på gång, det kändes i magen redan jag vaknade att det inte var en vanligt slapp semesterdag, jag måtte vara oerhört känslig för stress. Det konstiga är ju att jag egentligen tycker det är det roligaste som finns, att vara uppe på scenen eller ge en show, men nervositeten hänger i. Vi ägnade i allafall förmiddagen åt att städa och plocka lite, efter lunch drog vi till Clas i sjön och ica, det behövdes både en häcksax och lite mer yoghurt.

Fram mot eftermiddagen blev det dags att träna lite dans och sedan svida om till dräkten för att entra dansgolvet uppe på BuffilsAnnas. 18 Amerikaner, svenskättlingar, skulle få sina sinnen tillfredställda med svensk buffé och folkdans och musik. Vi stod så pittoreskt i dörröppningen och välkomnade dessa slöa, grå och förlåt (feta) amerikaner in i huset, dom såg verkligen ut som den typiska bilden man har av detta folkslag, jag må vara oerhört dum och ha en massa förutfattade meningar, men så kändes det när jag möte dem.

Två spelmän från Leksandslåt spelade till oss, å vi dansade, dansade och dansade. Den svenska busschauffören hade redan varnat oss innan att han INTE dansade, så när det var dags att bjuda upp så var han givetvis mitt första offer, eller fel, mitt andra. Den första jag dansade med var en äldre herre med ingen taktkänsla what so ever.

Vi blev i början varnade av den svenska guiden att de inte var så villiga att dansa, någon var för halt och någon hade hjärtfel, men till vår glädje så var de oerhört glada över att få svänga sina lurviga med oss. Till och med lite proffsfrågor om polskans olika stilar, fick vi av en äldre kvinna, Impad!

Busschauffören då? Jo, han kunde förstås dansa, han var riktigt följsam (och flirtig) Måste ha berott på min oerhörda förmåga att föra och charma ;o)

Han tackade för dansen med ett - Bugg, det kan jag i alla fall dansa! och jag svarade: -det tar vi nästa gång! :o)

Den här dagen har varit en riktig plockar och städar dag, maken passade på att gräva lite mer häck för säkerhets skull och jag har städat och städat och städat. Jisses vad det behövdes.

Ungarna har börjat att leka så fint med grannens flickor, riktigt roligt att se, det är bra med kompisar.

När klockan närmade sig lunch kommer flickorna och ropar - vi vill gå på cirkus våra kompisar ska dit!

Vi hade ju sett alla skyltar med cirkus men inte tänkt på det nått vidare men sagt och gjort, cirkus fick det bli.

Cirkus har jag tidigare tyckt varit rätt överreklamerat men jag är av en annan åsikt idag. Denna lilla ciskus var ett riktigt familjeföretg, vilka fantastiska människor, vad mycket dom kunde!

Cirkus Madigan gott folk!

Idag är jag verkligen inte stolt över mig själv. Jag är en hemsk människa idag och jag vet om det, jag vet det men gör inget åt det. Har liksom inget tålamod över huvud taget, skäller på mina barn, som bara blir tjatigare och tjatigar ju mer sur jag låter. Jag märker det själv hur sur och hemsk jag låter, vill bara gråta, vill bara skrika, vill bara lägga mig under täcket och försvinna.

Det är ju otroligt dumt att ta sig för en massa saker när man känner just såhär. Är ledig idag och hade nog  mått bäst om jag vara stannat hemma och inte utsatt mig för en massa, men inte då. Istället sticker jag till Rättvik med barnen, varmt, mycket folk å dessa jävla turister!

Jag vet, jag vet, det är för turisterna som vi kan ha det näringsliv vi har här men dryga som få är dom. Trängs, ser sura ut så fort barnen öppnar munnen, ett av barnen tappade sina solglasögon varpå en sur turist nästan bannar mig och henne för att vi tappar saker, står och suckar när man ska packa in barnen i den kokheta bilen för att just de behöver vänta lite på att få komma in i just sin bil.

Sen tycker barnen tycker det är drygt, varmt och blir trötta, vill ha ballong, vill hoppa i svindyra hopptältet, vill ha godis, vill ha glass, är hungriga, är törstiga, är kissnödiga. Jag försöker dra vagn, tysta barn, lugna barn, ursäkta mig, drar i tröjan för att dölja magen, torkar svetten från pannan, torkar svetten från överläppan, rättar till solhatten, känner att det rinner på ryggen, känner hur det kokar i mig. Fixar solglasögonen som halkar snett och immar igen. Känner hur jag bara sväller och blir otymplig, blir svettig mellan låren och får svid. Allt detta utsätter jag mig för en dag när livet är botten.

Till råga på allt måste det handlas för att jag tog på mig det istället för att maken skall göra det, handla med två trötta ungar. Flyttar bilen från ena parkeringen till en annan för att komma närmare mataffären, ungarna hinner nästan somna på två minuter, väcker dom, pip och skrik, -mamma det är så varmt, -mamma jag är så trött. Kommer in på ica - mamma det är för kallt, mamma kan vi köpa det!

I allt detta finns tusen funderingar på livets stora frågor som kärlek, död, hälsa, liv.

Idag är det lite jobbigt, å vad jag avskyr att behöva skriva så. Skulle vilja beskriva ett underbart liv där man bara tampas med det vardagliga, där det mesta skall gå lite upp och ner men det hör liksom till. Det ska vara lite kinkiga barn vid hämtning från dagis innan det blir mat, det går inte alltid klockrent vid läggningen, ibland går det bra och ibland inte. Man är inte alltid överens med den man lever med, men oftast så flyter det ju på, man jobbar på i företaget "familjen" å så var det ju med det. Man har sina vänner, men är glad och trevlig ibland kanske men tillåter sig få spy ut lite av det man bär på eller låter andra få lätta på sitt. Sånt är ju livet. Just nu är det ju inte det som är det jobbiga, det jobbiga just nu är en jobbig känsla i mig, lite svårt att andas, kanske lite kvavt ute? Kanske är det grubblerier igen? En liten panik att sommaren är så lång, eller alldeles för kort?

Vet inte, men jobbigt är det, jobbigt känns det. Är glad utanpå men ledsen och trött innuti.