Näsbykôlla

Senaste inläggen

Av Kalina - 28 november 2011 20:00

Åh vilken dag!

Jag hade laddad för denna dag hela helgen och dessa typer av dagar brukade jag göra förr innan jag blev sjuk (eller när jag var sjukare än jag förstod det kanske) Nåväl, det är ju saker asom skall fixas då och då och jag ville verkligen få till det lite extra just denna dag.

Hittills har jag inte pressat mig själv speciellt mycket för att just låta tiden ha sin gång, få läka, bli frisk osv, men på nått sätt måste jag ju se vart någonstans jag ligger, hur jag mår egentligen. Om jag inte någon gång pressar mig så vet jag ju inte. 


Då så, dagen började helt fantastiskt, men en skön promenade med min underbara vän Cecilia. Vi båda hade hundarna med oss och det gick riktigt bra. Ella fick inte hälsa men jag ser det inte som något nederlag hundar måste faktiskt inte hälsa, huvudsaken hon kan flyta med och fungera bra med andra hundar. Halt var det som attan, men det var ljuvligt ute för nu hade det ju kommit lite snö, så fint allt blir på en gång. Tänk jag våndas alltid över snön, när den kommer, men sen blir jag så glad när den äntligen kommer, det blir så sagolikt vackert!

Sen drog jag iväg till falun, halt var det ju nu över sågmyravägen, huvva! men det gick bra. Jag tänker som mormor alltid sa - när det är halt ska man tänka att man har ett ägg som man inte får ha sönder under gaspedalen, ägg ägg ägg!!!! ;o)

I falun var det först Plantagen som gällde för inköp av ny plastgran, vår gamla börjar se alltför anskrämlig ut och skall få flytta ut på altanen. Jag hittade en fin gran och lite vitt glitter att ha i den, blir fin fint! En rejäl åse jordnötter till fåglarna fick det bli också. Sen var det ica maxi där jag införskaffade pepparkaksdräkt till Märta, lite snören å grejer, blir ju alltid en hel del när man är där. 

Sen bar det av till Rusta där jag köpte adventsljusstake till tjejernas rum, en rosa :o) ( gissa om dom blev glada) Blev ju en hel del till även där.


Sen blev det Borlänge. Varje måndag träffar jag min terapeut och har som rutin att äta sushi på Fujisan innan och efter köper jag med mig en kaffe från Blombergs.

I bilen lyssnade jag på En av det tolv, av Agneta Sjödin, åh va bra den var! 


Nu känns det ändå som att dagen blev rätt bra trots allt, fick mycket gjort, trött som tusan men dagen blev bra.


          

Av Kalina - 27 november 2011 09:00

Regn, blött, lera, rusk, fyra nyanser av grått, bara en massa höst och så skulle vi fira första advent. Kändes konstigt. Men hela helgen har jag, mannen och barnen ägnat åt städning och att få lite julkänsla. Jag har sedan länge haft julmusik i lurarna när jag går mina geggiga promenader med Ella men julstämningen i huset hade liksom inte riktigt lyckats infinna sig bland alla leksaker, räkningar, fel saker på fel plats, torkade löpdroppar på golvet, grus i hallen osv osv. Nu när första ljuset brinner i adventsljusstaken hänger julgardinerna uppe, det är damsuget från golv till tak (faktiskt) skurat, undan röjt och den fina kransen från Cecilia hänger på dörren, nu så, nu känns det faktiskt mycket bättre. 

Sen föll ju den första snön under kvällen, så fint!!!!


"När första ljuset brinner står julens dörr på glänt

och alla barnen glädjas att fira få advent" 

Av Kalina - 25 november 2011 08:30

Jag var alltså på jobbet. Jag är ju sjukskriven sedan snart sex månader nu och att komma tillbaka till jobbet är svårt och innebär mycket ångest. Jag har sedan flera månader haft för avsikt att hälsa på, bara ta en fika och bara helt lugnt träffa mina arbetskamrater. Nu har det inte blivit så av flera anledningar, mest förmodligen på grund av att jag mått för dåligt och att det inneburit för mycket ångest. Men så igår hade jag en bra dag och ringde för att höra hur dom hade det, om det var lugnt så kunde jag ju komma förbi, ta med mig lite kakor och hälsa på. Det kändes rätt redan när jag ringde, jag beslutade mig därför att åka efter lunch. 


Tro mig när jag säger att promenaden över parkeringen var den värsta promenaden på länge. det kändes som alla tittade ut genom fönstret på samma gång och såg mig och tänkte en massa saker. Nu vet jag att det såklart inte var så, men man styr inte över allt man tänker.

När jag väl kom in till Mitt jobb och Mina arbetskamrater så kändes det genast mycket bättre, det kändes bra, det kändes skönt. Såhär skulle det ju kännas.

Så på det hela taget gick det riktigt bra, jag hade ett bra samtal med mina arbetskamrater, vi hade tid att prata, dom fick chansen att fråga vad dom ville och jag fick chansen att berätta hur jag mår och hur det känns allting. 

Promenaden tillbaka till bilen gick mycket bättre. :o)

Av Kalina - 24 november 2011 11:51

Skall snart hälsa på på jobbet, känns onekligligen nervöst, vilken vånda...


återkommer

Av Kalina - 22 november 2011 14:58

Just nu när det känns som gråast och mörkast och trögast, då kanske det äntligen är dags igen för att ta tag i det här bloggandet...

har haft en välförtjänt paus men känner nu att det skulle vara lite roligt att börja skriva igen även om det inte alltid blir från mitt allra djupaste, (det orkar jag då rakt inte) Men lite så där lagomt halvdjupt, eller som min yngsta dotter säger om barnpolen i leksand; Grunddjup, :o)


Var nyss ute med jycken, hon är skendräktig å det är inte det minsta roligt kan jag lova. Nyss fick vi torka upp blod över halva huset efter henne, hon har blivit väldigt lat på att städa efter sig. Nu har det i alla fall lugnat sig men nu börjar hon bädda och buffa runt i bädden, biter sönder bädden! Inte kul alls. Hon vill inte ta några långa prommenader som hon annars älskar, det är jag som tvingar henne fast det normalt är tvärtom och då är det illa, för just denna årstid så vill jag inge hellre än att lata mig och sitta framför datorn. Hon Slickar sig konstant på spenarna och gnäller och piper på nätterna. Vad göra åt detta då? Jo det finna medicin att ge eller så kan man minska på maten och öka motionen. OKEJ, minska maten är ju inte så svårt men nu ska jag alltså ut och gå ännu mer med kräket som inte änns vill gå och jag som inte ens vill gå...väldigt dålig kombo.


Jaha nu var kaffet slut i muggen och klockan börjar bli dags att hämta barn från förskola och skola...Imorgon blir det Läkarbesök, känns lite nervöst, lite ångest men det ordnar sig (sådär ja nu var jag ju grunddjup ;o) )


adios! 

Av Kalina - 22 november 2011 11:30

Att jag blir upprörd är kanske att ta i...eller föresten, jag blir faktiskt upprörd, och ibland riktigt förbannand över hur vuxna pratar med barn och då inte bara med sina egna barn.

Tro nu inte att jag är någon moralmorsa som inte tycker att andra skall fostra mina barn för det är precis tvärt om, jag tycker att alla vuxna har ett ansvar gentemot barnen att hjälpa den komma rätt i detta samhälle, lotsa, leda, informera och ibland faktiskt fostra och säga ifrån.

Men fortfarande visar vi att det är helt ok med misshandel, kvinnoförtryck, mobbing osv. När grabben drar tjejen i håret är det "för att han är förtjust i henne" eller när den missanpassade killen gång på gång slår allt och alla så "behöver han bara mer kärlek" Istället för att ta tag i det smygs det bara runt problemet.


Det som jag känner att jag personligen mår sämst över är ändå (för att jag själv har två flickor) när flickorna gång på gång får höra, när dom blir knuffade, dragna i håret får höra fula ord från killar är att killen i fråga är kär, eller förjust eller liknande. Detta gör mig så arg! Hur skall flickor kunna växa upp och veta att det inte är ok att bli slagen, ok att bli nedtrykt om vi inte från början säger att det är fel? Må så vara att vissa situationer uppkommer just för att killen i fråga har svårt att uttrycka sig, men varför inte säga just det? 

När mina tjejer eller deras kompisar berättar att någon gjort något dumt tex, min 6-åring berättade för någon vecka sedan att en kille hade knuffat henne retat henne, jag sa då att det var fel, man får inte göra så och frågade om hon hade pratat med läraren.


Ta tag i problemen så blir det inte fel. Lär flickor att det inte är rätt att bli kallade fula saker och att kärlek och omtanke inte skall göra ont. Lär killar detsamma barnen från början vet hur man ska bete sig. Hur skall dom veta om vi inte visar vägen?


Tack för ordet

Av Kalina - 21 augusti 2011 15:01

Om det förrut varit jobbigt att vara så hiskerligt trött och ha all den här ångesten, så är det nog nästan värre nu. Jag är fortfarande trött men sedan länge kan jag ju inte komma till ro utan har den jobbiga rastlösa känslan i kroppen som bara tär på mig. Ångesten gör sig påmind allt som oftast som ett smärtsamt hugg eller molande värk i bröstet. Detta har nästan varit överkomligt om man jämför med det jag känner nu. Jag har plötsligen fallit ner med en hård smäll till marken. Jag den obotlige optimisten har liksom fått äta upp all jag sagt och nu kväljer det mig. Att bli realist är nog det hemskaste. Jag känner mig ledsen, deppig, arg, bitter, förtvivlad, sur. Och sen mitt i allt detta känner jag mig väldigt ensam. Insikterna som förrut kom till mig genom terapin och alla drömmar var förrut givande, nu känns dom som ett slag i magen och jag mår bara illa. Just nu vill jag inte, jag vill inte. VILL INTE!!!!


Livet är svart och vitt och en himla massa grått där emellan, en massa grått som jag måste tugga i mig, älta, vältra mig igenom. Jag känner mig helt överfylld av detta gråa, jag kvävs av det. 

Av Kalina - 10 juli 2011 18:23

Jag verkligen önskar att jag kunde skriva nått roligt, att jag var sådär humoristisk som jag verkligen kan vara. jag kan ju faktiskt vara jätterolig. Men det finns inget just nu som är roligt. Jo, jag ska inte ljuga, det är ju klart att jag skrattar ibland och det är ju när mina fina barn säger nått kul eller när jag i samförstånd med min man eller någon vän känner mig tillräckligt avslappnad för att kunna må så pass bra så jag kan känna lite glädje. Men i övrigt tycker jag faktiskt just nu att det känns piss.


I helgen har jag haft mysigt med familjen, en liten minisemester, dop och vi har, i omsorg om mig, tagit det väldigt lugnt men det har ändå varit så jobbigt för mig så att jag idag har en otroligt "dagen efter" dag. Jag väcktes av min man vid 9.30 för att vi skulle äta lite frukost, efter det var jag fortfarande så trött, hade en sådan ångest så jag bara grät. jag släpade mig till sängen igen och sov djupt tills jag väcktes igen vid 13.30 har nu varit vaken men är så trött så trött och klockan är 18.30, vet att jag kommer gäspa mig tårögd och ha ångest tills det är tillräckligt lagom tid att gå och lägga sig för natten och sedan får jag gå och sova. har jag tur kanske jag somnar, men annars kan jag komma in i grubbel och ligga och ha ångest och grubbla, trots att jag är så trött.


Fy så trist att läsa om detta, jag vet, men just nu finns det inte så mycket annat att skriva...

Skapa flashcards