Så har jag gjort en vecka på halvtid, tre timmar varje dag och tyvärr så har det inte alls gått bra. jag mår inte så bra som jag hade hoppats. Jag mår sämre igen, jag har backat. Ångesten kommer så gott som varje dag nu och det är så jobbigt. Smärtan i bröstet och oron är jobbig, har svårt att handskas med den.

Idag har det varit en händelserik dag. Började med ett läkarbesök hos min läkare som konstaterade att jag nog inte kan jobba så mycket mer just nu. Hon sjukskrev mig på halvtid i en månad men i och med att det innebär en timme till per dag nu när jag ska börjapå mitt nya jobb, så kanske jag  inte ens kan jobba halvtid, men vi får se. känns lite tråkigt helt ärligt, men hon sa det till mig, att jag inte skulle misströsta och känna mig besviken över om jag måste backa i tid. 

Idag har jag alltså jobbat min sista dag på det jobb jag haft i elva år som sjuksköterska och ännu längre än så egentligen. Känns konstigt, men jag har tackat för mig på mitt egna vi, bjudit på tårta för en vecka sedan och kramat om och visad alla att jag kommer tänka på dom. Vissa har fått en liten present av mig, för det är klart att några har satt sina spår lite mer än andra. 

Jag blev fint avtackad med frukt och glass, present och fin dikt. kändes speciellt. 

Nu drar jag vidare på nytt jobb, kännd bra men som sagt lite jobbigt också. Jobbet kommer kräva mycket av mig, mycket empati, hoppas jag kommer orka.

Har blivit firad idag, idag är det ju min dag och alla andra mödrar.

Väcktes med sång, fin choklad och trisslotter, flera med vinst på, kul! :o)

Vi hade mysfrukost hela familjen, förmiddagen pysslade vi lite hemma, tog en tur in till leksand för att kompletteringshandla lite för fina vännen R, skulle hälsa på med sina två barn.

Till lunch kom så min vän, så härligt att se henne, som jag hade längtat! Vi hade förberett en mysig morsdag lunch här hemma och alla åt med god aptit.

Sen lekte barnen tillsammas så bra så vi fick tid för oss själva att få prata lite å det var så skönt, vi skulle nog kunna hålla på i evigheter.

Vi tog sedan lite efterätt i form av lyxmarängsviss med jordgubbar! :o)

Vi hann prata en del till under eftermiddagen innan min älskade vän var tvungen att åka hemmåt.

Nu på kvällen har oron tärt en del i bröstet, kan nog bero på jobbet imorgon. 

Jo, eller det är nog bara bra skulle jag tro men det är så otroligt jobbigt emellanåt.

Idag var det en sådan dag.

Idag blev jag avklädd in på bara själen, jag fick svart på vitt på varför jag fungerar som jag gör och jag fullkomligt slogs av tankar gång på gång över besvikelser i livet. (vill inte gå in djupare än så, för personligt) Men jobbigt är det, när en människa kan slå huvudet på spiken sådär, helt plötsligt bara genom att prata med mig, eller framför allt lyssna på mig helt plötsligt skalar av mig, skal för skal och där står jag, eller sitter, totalt naken, blottad. 

Idag grät jag värre än någonsin, idag var det så jobbigt, idag var det så naket och så...jag.

Fy, känns som jag aldrig mer vill dit och samtidigt känns det som jag vill dit nu genast, så konstig känsla. Hon, terapeuten, känns som min värsta fiende och som min bästa vän. Hon vrider om kniven, strör salt i såren samtidigt som hon stryker min kind och lovar att allt ska bli bra.

Nu finns ingen återvändo längre, nu kan jag inte säga - tack för den här tiden, det var ett bra försök men jag tror jag prövar ett par piller istället.

Nu gäller det att fortsätta, harva på, gråta, pinas, granskas, inse att jag har en massa besvikelser och förväntningar som är jag, men som måste fram för att jag någon gång ska må bättre, för att jag kanske någon gång ska bli det jag helst av allt vill bli. Hel.

Idag bjöd jag på tårta. På jobbet, typ - "tackförmig-tårta". Det blev mycket omtyckt vill jag lova. Jag känner ju som om jag behöver ta lite avsked av mitt jobb. Har varit där så länge, har liksom vuxit upp där. Kanske låter fånigt men dom har faktiskt fostrat mig lite. Jag var ju knappt vuxen när jag började där som undersköterskestudent och sedan har det ju bara rullat på, jobb på lab, sjuksköterskestudent, vikariat och slutligen tjänst. men nu är jag färdig. jag känner faktiskt så. Dags att klippa navelsträngen. Alla människor där, vänner, som sett mig växa upp, följt mina med och motgångar, pojkvänner, singelliv, modeväxlingar, äktenskap, barnafödande, karriär. Jag har liksom ömsom avskytt stället och ömsom älskat det. 

Nu har jag tagit steget, om en vecka gör jag det fullt ut, då är det tack och adjö, men jag mjukstartade lite idag, för att liksom påminna dom om att jag snart slutar, för att liksom tacka för mig, för det är så det känns, jag vill tacka.

När jag åkte hem idag hade jag ångest, värre ångest än på länge, sprängade värk i bröstet, men det berodde nog på lättnad, på spänningar som äntligen kunde släppa, som en klok vän till mig sa. 

Imorgon skall jag träffa min terapeut, känns bra, behöver henne nu känner jag.

Imoegon ska jag gå upp till halvtid, ska jobba en timme till per dag. Det känns lite nervöst men mest känns det nog bra. Det är helt ärligt lite svårt att hålla sig till de två timmarna, man hinner knappt börja jobba förrens man skall avsluta, men det är ju jag som måste ta det lite lugnare antar jag. men man kan inte bara rusa in till aptienterna och rusa ut igen och idag var jag till östbjörka och hade en hel del grejer att göra hos denne patient och det tar ju lång tid. 

Kom inte från jobbet förrens kl 10.15 idag. Blir nog bra att jobba till kl 11 nu. 

Helt ärligt börjar jag känna mig lite bättre, jag är gladare, känner mig starkare.

men sen kommer ångesten ibland smygande när jag minst anar det. I helgen till exempel, vi satt jag och min man och tittade på TV, en rätt stökig film på TV, jag var rätt trött men märkte hur jag fick mer och mer ont i bröstet, blev tröttare och tröttare och fick panik. Tillslut förstod jag att det var just den stökiga filmen som orsakade det. jag får faktiskt ont i bröstet nu när jag skriver om det.

Filmen hade en massa jobbiga ljud, sirener, skrik, jobbig musik, stress. Den var säkert jättebra för den som är frisk men jag klarade inte av den.

Vi blev tvungen att bryta, titta på lite lugnare program och då blev det bättre.

Så det kan bli.

Idag och faktiskt i några dagar har det känts lite ljusare, lite lättare. har inte haft någon riktig ångest eller smärta i bröstet på ett par dagar. men så var det drygt en vecka sedan jag var på terapisamtalen å jag vet ju att det är just dom som öppnar upp allt det där jobbiga. Samtidigt som jag vill dit, vill låta mig långsamt läkas innifrån, gås igenom, tas omhand, så är jag också livrädd. 

Sen jag börjat trappa ner min medicin har jag också börjat få tillbaka migränen igen, tråkigt, för det har varit skönt att vara utan den, nu har jag i princip migrän varje dag, men på något konstigt sätt så är det ju lite att komma tillbaka till sig själv att få tillbaka migränen, hur hemskt det än låter. jag är ju en person med migrän, nu när den är tillbaka känner jag igen mig själv. Fy att jag ska behöva säga det.

Nedtrappningen skall dock inte innebära att jag ska sluta helt hoppas jag, jag har trots allt så goda effekter av mediciner så jag hoppas ju att jag ska uppnå någon form av balans. 

Sånt är livet just nu, just nu mår jag lite bättre i psyket, lite sämre med migränen.

Har nu jobbat 25% i tre dagar. Detta innebär 2 timmar per dag, låter ju som ingenting men betänk då att försäkringskassan redan varit på mig att jag jobbar för mycket, jag skall enligt dem jobba 1,5 timme per dag, men får jobba 2 timmar eftersom jag behöver en dag i veckan för min terapi. Så det blir lite på nåder. Jag märker att det tar musten ur mig, jobbet. Nog funkar det, jag vet ju hur jag ska göra, jag går upp på morgonen, jag åker dit, jag försöker få mina kollegor att förstå att jag inte hinner med mer än högt två korta besök eller ett längre per dag eftrersom jag ska hinna dokumentera och packa väskan och så, men det verkar som det är svårt för mina kollegor att förstå detta fullt ut. jag känner mig lite som jag sviker när jag bara kan ta ett besök och inte hinner avlasta mer, men vad ska jag göra? Jag har ingen administrativ tid i slutet på dagen där jag kan göra resten liksom, jag måste få gjort allt på mina två timmar och det är inte det lättaste. 

Tänk hur trött man kan bli efter två timmars jobb, igår när jag kom hem från jobbet blev jag tvungen att lägga mig för att sova, känner verkligen inte igen mig själv längre.

Idag har jag träffat mina kompisar från skolan, i alla fall två av dom, A-K från Huddik och A från Avesta. Otrroligt trevligt, och nog fick vi mycket gjort. Dom tyckte det kändes som em mini semester att få komma till mig, jag kan inte annart än vara glad över att slippa åka. Siljansnäs ställde upp mede strålande sol och värme och visade upp sig från sin bästa sida just när mina gäster kom, mycket trevligt. Att sedan traktens bönder var tvugna att sprida dynga just när vi behövda få luft kan ju inte hjälpas, men är man på landet så är man.

Vi fick till uppgiften bra, nu fattas bara ett litet opponentskap på den andra gruppens uppgift, sen är vi klara med allt. kan inte fatta det, snart är mitt år på Palliativ vård slut. :o)