det är så jag är just nu, svårt att hänga med, svårt att känna in. Jag har som en film runt mig som skärnar av mig från omvärden, är det jag som styr detta eller är det en försvarsmekanism?

jag känner mig urholkad, huvudet är tungt och snurrigt, kroppen tunn och svag, huden liksom genomskinlig och skör. Ögonen säger att jag inte är frisk. När jag ser mig själv i spegeln blir jag ledsen, jag ser en sjuk kvinna. jag ser inte ens den forna tjej som jag trodde att jag var. 

Känner mig gammal, känner mig trött, känner mig konstig.

Sen detta ständiga spännband runt bröstet som gör så ont, som borrar sig in mellan revbenen, som trycker in bröstbenet, som gör mig rastlös, som gör mig ledsen, som gör mig orolig. 

Min dag började med sång. familjen kom med paket och uppvaktade vid sängen, mysigt och härligt. Jag fick sånt såm jag ville ha, vackra ting.

Vi åt en mysig frukost och for sedan iväg på vår utflykt. 

Vi började på Sollerön, i ett naturskyddsområde gick vi på promenad och fikade.

Vi åkte vidare till Nusnäs, tittade på dalahästtillverkning, köpte mig en present från pappa och Sun, en dalahäst som heter kärlekshästen, fantastiskt fin.

Vi åkte sedan för en lunch i Mora.

När lunchen var klar ville vi titta på utsikten, åkte upp mott Frykås, tyvärr komm det då och då regnskurar och just under vår tur upp på grönklittsberget så regnade det rejält. Men men, vi hade mysigt ändå.

Vi tog en fika i Orsa och for över Våmhus tillbaka mot Mora och hemmåt igen.

Vi njöt av god älgfilé till middag och jag och maken fick en hyfsat lugn kväll tillsmans, tittade på en romantisk komedi och det var lagom för mitt trötta huvud. 

Detta var en bra födelsedag.

Har nu varit åter på ett läkarbesök. har en väldigt bra läkare, en AT-doktor som ändå kommit så långt och är så empatisk, är nog lyckligt lottat.

jag var otroligt nervös innan besöket och under besöket kändes det jobbigt.

Eftersom jag sagt upp mig från min tjänst och skall börja på en ny ganska snart känns det jobbigt med tanke på att jag långt i från är frisk. Jag har en oerhörd ångest och oro, Smärtan i bröstet har blivit värre igen nu och det kommer nog från alla oro inför att jag inte vet hur det kommer bli på slutet av jobbet och inför början av det nya. Så få veckor i mitt liv men ändå så ångestfyllda. 

Vi kom ändå överens om att för att göra situationen så bra som möjligt för mi, för att jag inte ska ha känslan att jag smiter från mitt jobb när jag nu skall sluta, så skall jag de två sista veckorna först jobba endast 1/4 och sedan halvtid och detta innebär av min 80% tjänst att jag ska jobba 8 timmar ena veckan och 16 timmar andra veckan. 

kan ju låta hur lite som helst men det är tillräckligt, jag lovar. Smärtan i bröstet inför dessa timmar är näst intill outhärdlig. 

Läkaren ville inte att jag skulle jobba mer eftersom det finns en risk att jag kommer jobba mer oavsett, det  är svårt att komma ifrån när man jobbat vara 2 timmar en dag, att avsluta sitt jobb. 

Nu lever jag med detta, oron över att snart jobba ett par timmar varje dag...

Jag springer varannan dag, ökar och ökar längden. Jag springer med en sådan lätthet att jag aldrig får nog, borde passa på att göra några lopp men orkar inte träffa folk. Det tar aldrig slut, jag är knappt trött när jag kommer hem, men sen kommer tröttheten, jag är seg resten av dagen, lite låg, när endorfinerna klingar av tryter orken.

På natten när jag ska vara trött då kommer tankarna, jag sover inte, för ett par veckor sedan var jag så slut så jag kunde sova dygnet runt men nu är pulsen hög, tankarna många, oron i bröstet gör natten orolig.

Nästa vecka ska jag träffa läkaren igen, vet inte om jag ska vara sjukskriven mer, orkar inte tänka på det, orkar inte oroa mig, det gnager så i magen. 

Påsken är för mig den vackraste högtid på hela året, bättre än jul, midsommar, födelsadagar, ja allt tillsammans.

Påsken är ljus, det är vår, värmen kommer, Jesus är uppstånden!

Denna påsk hade lite andra förutsättningar, jag är i djupare skick än vanligt, just nu är jag i något slags ingemansland, jag är trött i det oändliga, ångesten pockar på hela tiden, jag vill så mycket men orkar så lite. Vi bestämde oss för att göra det vi orkade, ta en dag i taget och göra det som föll oss in dag för dag med endast några få inbokningar som kunde avbokas om så önskades, varit med familj och vänner.

Det har funkat, ok trött har jag varit, trött så oändligt trött, särskilt nu efteråt men men det har fungerat. 

Vi har varit på picknick med vänner i en vitsippsbacke i en kohage, ätit prinsesstårta och tittat på grodägg, bara en sån sak, barnen älskade det, jag fick sitta där, hade inte planerat nått, behövde inte planera nått, andra planerade, jag behövde bara sitta där, ta emot och känna solen på näsan.

På annandagen var hela familjen först på gudstjänst i kyrkan och sen på påskspelet i Insjön. Det var helt fantastiskt. magiskt, jag är uppfylld. Vi har varit tillsammans med vänner och det får mig att må gott. Känns kravlöst och jag känner att jag är trygg.

Ett vedträ i taget på kubben, varje har ett namn och varje gång yxan svingas så är fokus givet. Kraften är total, vedträt klyvs med en otrolig kraft och smärtan kanske minskas något...

...min man ska lägga yxskaftet i blöt, yxan måste skaftas om, det kommer krävas många vedträn innan allt har kommit ut...

det gör så ont i bröstet, smärtan är på riktigt, den försvinner inte, kanske lättar någon gång men den lämnar aldrig helt. 

Min älskling gav mig en mjuk puff, en liten spark i ändan, över tröskeln, uppmuntrande ord för han just han vet att jag behöver det, det är min räddning å jag älskar honom för det. jag har varit ute och sprungit min första tur för året, å det var så skönt. Det har tagit sådan tid, det har varit så svårt, men jag känner att det är så rätt för även om själen är trasig, hålig och svag så är benen starka och fulla av spring. jag behöver detta. Jag höll på att kräkas när jag kom hem, det var jobbigt, det var svårt men jag sprang med ett leende på läpparna...

Äntligen har jag hittat ut, jag är på väg...

har varit med min vän K idag. Vi har haft en lugn dag tillsammans, med Spa, promenad, jag visste inte om jag skulle klara av beröring från massage så jag valde bodyscrub. Ett bra val, mycket beröring det med, men det var helt rätt teraput. Det var samma som för ett år sedan, som att komma hem. Hon såg direkt, frågade, jag bröt, grät, hon tog emot, hjälpte mig, fångade mig, blev nog en bodyscrub utöver det vanliga, lite massage på stress och ångestpunkter också, men det var bra. 

Har bestämt mig för att fira min dag på annan ort, kommer inte vara hemma, kommer inte heller ha något födelsedags fika eller som vanligt stå på tå och fixa och dona. orkar inte, kan ju inte.

Hoppas jag kan låta bli. Jag älskar normalt att fylla år, det är ju ingen skillnad nu, men jag kan inte ta emot någon nu när jag inte är hel, jag är trasig och hudlös, sårad och känslig. orkar bara inte. Får ont i bröstet bara jag tänker på det.

Får kämpa för att mina barn ska få det fint på sina dagar istället.