nu är jag hemma, det känns skönt men stressen är kvar, den bara maler och maler i magen. pulsen är hög redan från när jag vaknar.

Idag behövde inte jag ta barnen, min man har äntligen kommit hem, kändes så skönt igår, en tung börda lättade faktiskt. jag sjukskrev mig själv igår. Kändes konstigt.

Nu när jag äter min medicin så har jag ingen migrän längre vilket är toppen, vid det här laget som jag mår så hade jag varit totaldäckad i migrän annars. men att sjukskriva sig utan att ha migrän var konstigt. men ont hader jag ju. Ont i bröstet och förtvivlat ont i magen.

Det var svårt att vara still igår, flängde runt som ett torrt skinn, städade, tog en promenad, pluggade, städade, mer, tvättade, fanns liksom ingen ro i min kropp, la mig en stund på soffan och somnade tvärt. jag har gråtit hela dagen.

Kvällen är lite lättare, då är jag utpumpad och trött men då är också tårarna nästan slut så det är jobbigt, ibland behövs det lite mer gråt.

Igår fick jag vara i famnen hos min man, det var skönt, det behövdes, jag fick vara liten ett tag...

Visste egentligen inte om jag skulle orka åka till jobbet idag. Igår kändes det inte så men i morse så gick jag ändå upp när klockan ringde, plikttroget gjorde jag i ordning mig, rutinerna sitter i ryggmärgen. Allt görs på löpande band, det är bäst så, då tänker man inte så mycket. barnen till förskolan.

Trampade uppför backen till jobbet, fy va jobbigt, träffade arbetskamrater i omklädningsrummet, ser dom att jag mår dåligt? vad ska jag säga om dom frågar?

Jag prövade en ny variant idag att säga att jag mår bra, men det funkar inte. När ångesten lyser i ögonen är det svårt att säga att allt är bra.

Nog såg dom, nog vet många, om dom nu orkar bry sig, alla har som vanligt så nog med sitt.

En av dom strök mig på ryggen, sa att jag ser att du mår dåligt idag karolina. Kände hur jag bara ville gråta, slänga mig runt halsen på henne, berätta allt allt allt!

Men den tiden finns inte, så kan jag ju knappt berätta vad som är fel, jag kan bara berätta att det är så trångt i bröstet, det är en stor klump i magen. Om jag inte ständigt tvingar mig själv att tänka på annat genom att jobba, plugga eller ta hand om barnen så vill jag bara gråta.

Jag vet exakt hur jobbigt många tycker det är med sånna personer, det är så många som undviker, inte vill fråga, inte vill se. Och helt ärligt så orkar jag inte prata just nu, jag orkar inte söka, jag orkar inte. Jag vill bara krypa upp i soffan, helst i min makes famn om jag får bestämma. Vill bara få bli omhändertagen ett tag. få känna mig trygg, men jag är så ensam nu när han är borta, i tre dagar har han varit borta. saknar honom så...

Jag har kommit därifrån nu, jag har haft det värsta samtalet hitills. Terapeuten sa förra gången att det var dags nu, det var dags att ta tag i det jobbiga, börja gå på djupet med det jobbiga. Vi kommer inte kunna komma vidare om vi inte börjar nu.

Idag var det dags.

jag berättade, vi tog det från början, från det jag minns, från det jag kan minnas är början, alla minnen kommer tillbaka, även sånt jag för länge sedan trängt undan, inte för att det är jobbigt utan för att jag helt enkelt bara har suddiga bilder av hela den sommaren. 

Jag berättar systematiskt om allt så gott jag kan för det är inte lätt, det gör så ont och till sist så kommer jag själv fram till det, att det är så sjukt allting, det gör så ont. Han gör så ont, det han gjorde mot mig. Det är övergrepp på övergrepp, en sådan sjuk människa. Jag har inte kunnat sätta ord på detta tidigare men nu tvingas jag å jag känner sådan skam.

Nu är jag så ensam i allt, känner mig helt tom förutom den stora klumpen i magen.

Å så är jag ensam, helt ensam.

Min terapeut sade i början på samtalet att jag verkade så hudlös, och det är precis så jag känner mig, jag känner mig hudlös, inget som skyddar, inga barriärer. Försöker sätta upp en fasad eller attityd som skydd men inte ens det går längre, min kropp blir bara svagare och svagare.

Nu ska jag vänta en dryg vecka på nästa samtal, ska gå och tänka på allt detta jobbiga, ensam, hur ska detta gå? Försöker prata med Gud men jag har inte ens ork med det, mina närmaste verkar ha så fullt upp med sitt och sina egna bekymmer, känns som dom inte orkar.

Idag vid halvtid mellan de två barndanserna så fick jag två frågor eller egentligen tre. jag borde ju känna mig smickrad som får så många fina frågor från folk men just nu så är mitt liv en smula pressat så jag får ju panik. 

-Kan du och ditt fina barndanslag ha en dansuppvisning på siljansnäsdagen? jag kände ju direkt hur paniken kom, det är jud et här som är så jobbigt för jag vet att jag brinner ju för detta, vill vill vill egentligen men jag måste ju egentligen säga nej. Mitt svar blev nått i stil med att det är svårt att få ihop ett barndanslag mitt i sommaren, alla är så splittrade då och det är faktiskt helt sant. men då kom ju givetvis frågan - kan du ha barndansworkshop? jaha vad svarar man på det? Detta är min första semestervecka, vilket alltså borde vara en lugnt vecka för mig, jag ska ta det lugnt när jag har semester och inte hålla på med en massa aktiviteter, jag borde le och säga tack för frågan men nej tack!. Nu sa jag inte nej tack men inte heller ja, jag bad om betänketid, inte bra...hur tar jag mig ur den här situationen? jag och mitt dåliga samvete...

Nu till fråga nummer två.

jag leder dansen runt majstången på midsommarafton på festplatsen i Siljansnäs, å sen blir det kanske dans med danslaget, absolut fullt tillräckligt tycker jag. Borde inte bli tal om någontig mer, men ändå tror på sjutton kommer det en fråga till mig. - skulle du kunna tänka dig att vara våran konfrensier under kvällen? Jag sade då att jag hade tänkt att leda dansen och dansa med folkdanslaget och de hade dom ju också tänkt men det bekom dem tydligen inte att jag även skulle sköta det andra, jag skulle ju inte behöva hålla midsommar talat. Kändes helt befängt! Jag berättade att jag inte mådde så bra och att det kändes som att det skulle bli för mycket men hon bad mig ändå att jag skulle tänka på det. Vilken midsommar, känns som om jag skall tacka nej till allt och lägga mig i båten utan telefon bara för att....

dessa långa dagar, dessa stressiga dagar. dagar som suger mig på energi. Människor som tar allt, som bara tar och tar men inte ger.

Hur ska jag orka, vill inte orka, vill bara gråta.

Dagen efter är det nästan värst, eller efter några dagar. det är som om mitt skinn blir tunnare och jag inte har någon motståndskraft. Det kanske är det som är meningen, jag vet ju att jag ska bearbeta medans jag är hemma, saker kommer till ytan och funderingar kommer och påtalas i samtalet och sedan kommer bearbetningen när jag är hemma. Jag vet inte, men jobbigt är det. Jättejobbigt. Jag fungerar som vanligt när jag inte behöver tänka på det, när jag får vara igång med mitt jobb, med mina vänner, men så fort jag störs av det som är jobbigt då blir det så påtagligt, då kommer bröstsmärtan, då blir det trångt att andas, jag får nästan panik.

Jag kommer inte öppet kunna skriva på bloggen, det vi pratar om i terapin, det blir för naket, för öppet. det är mitt och ur mitt innersta, det är för privat så det kommer jag behålla för mig själv. Det kommer jag nog inte ens kunna berätta för mina allra närmsta helt. De som står mig närmast vet nog mycket men inte ens de får veta allt. Går inte.

Idag var det skönt på jobbet, kändes bra, stressigt som vanligt, lite orättvisa känslor hade jag också, men jag fick min dos av värme, det är bra.

Idag har det varit sådär helt enkelt.

Jag mår lite bättre på ett sätt, nu är det ju så att när tiden går bleknar jobbiga saker, vet ju att det blir värre så fort jag börjar stöta och blöta det jobbiga igen. Hade en tuff dag på jobbet, kände mig nästan osedd, men det blev bättre, kändes bättre.

På träningen visste jag att jag ju skulle ta det lugnt på grund av halsen, men när jag kom dit så blev jag så less på allt, alltid denna hals, eller trötthet, låga blodvärde eller nått annat. Så jag tränade, ok, inte lika hårt som på ett vanligt träningpass, men helt klart mer än jag borde. men det var skönt, trött blev jag, kanske inte det bästa att göra, men jag är glad. Fick lite endorfiner tillfälligt som lättade upp. kan behövas i dess tider.

...jag vill också tacka er, ni som finns där för mig, ni som lyssnar, ni som hör av er, ni som är mina vänner, familj, änglar.

Ni betyder jättemycket, det är så, även om jag är dålig på att berätta det just nu.