Idag har jag tagit det lugnt, jag bad en lång, skön bön till Gud igår, bad om sinnesro, bad om vägledning och bad om förlåtelse för att jag famlat så länge i mörkret ensam och glömt bort att jag faktiskt har honom. Resultatet lät inte vänta på sig. Tårarna rann, flödade, jag kände den stora omfamningen och sinnesfriden sänkte sig nästan genast.

Nu är det ju så att ångesten river i mitt bröst så mycket dessa dagar, nu när jag rotar så mycket i det gamla, öppnar så många förseglade dörrar, blir det jobbigt. Det blir tufft, det blir naket. När jag får cansen att fundera kommer det mycket jobbiga tankar men när jag har fullt upp med annat, då går det lättare. 

jag kan förstå varför man får ett beroende, varför man väljer att döva smärtor och ångest. Det är tur att mitt beroende sträcker sig till träningen, jag längtar efter det beroendet, för nu har jag ju inte ens det...

Det har varit en bra dag idag, skönt med en paus.

Ställde mig på vågen precis som förra lördagen och inser att jag rasat ner ett kilo till. jag är inte glad, jag fasar över att jag bara försvunnit. När jag står där naken på morgonen framför spegeln ser jag att det börjar bli hålrum där under revbensbågarna, där det förut varit rakt och långt innan dess varit bulligt. jag har alltid känt mig fin sådär på morgonen, när jag stått där framför spegeln osvullen, 10 kilo mer inga problem, till och med 15 kilo mer har varit helt ok. 

När jag började ta den här medicinen tänkte jag, å viktnedgång, det var ju ingen tråkig biverkan direkt. jag som ständigt och jämt får jobba med vikten tycker ju inte det är nått tråkigt, att gå ner lite i vikt menar jag.

När dom första kilona försvann var det skönt, det behövdes ett par kilos förlust, det gjorde ingenting, och jag kunde njuta lite, men efterhand började glädjen blandas med skräck, men fortarande har min knäppa hjärna en pervers förtjusning varje gång vågen visar ett hekto mindre, det ligger på nått vis i mina kvinliga gener att viktnedgång skall tas positivt, (ve och fasa) jag hoppas innerligt att mitt hårda arbete för att mina flickor aldrig skall behöva känna denna press, gör nytta.

Den jobbiga baksindan har ändå varit att jag inte har någon aptit, visst maten kan vara god, jag kan vara smått sugen men när jag väl börjar äta blir jag mätt på en gång, magen blir full på ingenting känns det som, jag är nästan aldrig hungrig och när jag väl är hungrig så blir jag så fort mätt så jag hinner knappt få i mig nått. Det är så tråkigt, jag som verkligen älskar mat! älskar att laga mat, älskar att frossa, älskar efterätter, älskar att planera middagar, har en passion för menyer, matprogram....å så detta!!!!

Jag vill inte skuldbelägga någon, tror alla som läser detta känner å jag skulle inte se det som ett problem, jag skulle vilja äta medicinen, för jag skulle behöva gå ner i vikt, eller jag skulle inte klaga om jag gick ner några kilo. men tyvärr är det inte så lätt. Biverkningarna är så många, priset jag får betala för att vara näst intill migränfri.

Jag tror att lösningen på viktproblemet är att jag börjar träna igen för då bygger jag muskler plus att jag blir naturligt hungrigare men så fort jag haft tillräckligt med ork för att börja träna har jag blivit sjuk. :o( Nu har jag ont i halsen igen...

Dags att börja prata med pappa Gud, jag har glömt honom....

haft en jobbig dag idag på jobbet men konstigt nog har den ändå fungerat hyfsat. Den första kommentaren jag fick idag var - men hur mår du? sen sa nästa - men va blek du är. Då förstår man ju att man inte är det piggste som gått i ett pat skor.

Min fina tjej har åter feber, ful i halsen, luktar illa ur munnen och körtlarna är svullna. fattar inte, nu är det femte infektionen sedan oktober. :o( kan inte vara bra, ska inte vara såhär...

Måste ringa till halsdoktorn på måndag, jag ger henne inte en till penicillinkur, ungen kan inte äta mer penicillin  nu, Det värsta är att nu har jag ont i halsen också, känner mig febrig...är det dags för mig nu?

Orkar inte...

Idag har det varit bra på jobbet lite också, ibland kommer det glimtar där jag kan vara bara karolina, där jag kan le, skratta lite, få glömma allt jobbigt för ett tag. Då mår jag lite bättre, då försvinner det onda i magen. Önskar dom känslorna kom oftare.

Blev lite lycklig s jag hoppade för en stund sen också, fick reda på att jag blev Väl godkänd på tredje delkursen på utbildningen....känner mig duktig... :o)

Nu när folk frågar: -hur mår du?

Vad ska jag svara då?

Ska jag låtsas och svara, jo tack det är bra.

Ska jag ge ett halvärligt svar, sådär, det är upp och ner. (det är så jag brukar svara)

Eller ska jag bre på med hela sanningen?

Kanske ska fråga, -hur lång tid har du på dig för att höra svaret.

Jag är helt enkelt för rädd att folk inte ska ha tid att lyssna, inte ska ha lust att lyssna, inte ska tro på det jag säger eller helt enkelt ska tycka att jag är märkvärdig. Det finns ju så många andra som har det värre än mig så varför ska jag berätta hur jag har det?

Jag kunde ju varit japan och mist hela mitt hem, kanske mitt barn eller hela min familj. Jag kanske kunde haft en dödlig sjukdom och det hade ju varit värre. men så är det inte så jag ska egentligen bara vara rätt nöjd, men jag är inte nöjd.

Jag sitter här och mår förbannat dåligt helt enkelt.

Ärligt?

Jag har så grymt stressigt på mitt jobb så jag vet inte hur jag ska stå ut tills jag ska börja på mitt nya jobb. Jag har en hemsk magkatarr som förmodligen beror på den stressen.

Jag går hos en psykoterapeut som ställt någon form av diagnos på mig i form av någon ångestdepression, men det är ju bra, där ska jag gå nu i nått år, en dag i veckan, för att bearbeta all skit man gått igenom, å det är ju bra, men förbannat jobbigt. Nu skall all skit upp till ytan igen å jag som jobbat så hårt med att tränga undan det, tränga undan allt som gjort och gör så ont.

Jag har ett lågt blodvärde efter alla blödningar efter operationen jag gått igenom, detta gör att jag inte orkar någonting, det fysiska jag som en gång var är borta, jag går på sparlåga. allt är motigt. Så tråkigt! jag som bara vill vill vill...å så orkar jag inte....

Medicinen som jag äter för att slippa migränen, gör att jag nästan helt slipper migränen, det är ju toppen, men istället har jag njurbesvär, aptitlöshet, domningar och stickningar, nervositet, glömska, förvirring, trötthet, vikten rasar.

Jag är lite orolig för min lilla tjej, för hennes hals, för läkarbesök, för om det blir operation, hur hon ska må..

jag funderar på framtiden, på min man, på jobb åt honom...

Våren gör att känslorna åker upp och ner, känskorna vill inte hålla sig på mattan, det är jobbigt.

Det var det ärliga, det är ju det jag skulle vilja berätta när någon frågar hur det är, hur jag mår, hur det går, men ingen i hela världen skulle orka lyssna på det, ingen!

Jag har ju inte ens pratat med Gud på länge, skäms över det, det är ju det jag skulle behöva, men orken räcker inte ens till det....

när man sitter hemma i sina glubblerier, och i ärlighetens namn så gör jag det ofta, allderles för ofta. Så känner jag en önskan om att få vara så ärlig. Att få skriva, här på bloggplatsen vitt och brett precis som jag känner och önskar, berätta hur jag mår, berätta vad jag vill men jag kan ju inte det. För hur okomplicerat man än önskar att det skulle vara här i levet så  får man inte vara för ärlig. Vi är rädda om våra nära och kära. jag är rädd om dom omkring mig, jag är rädd om mina vänner, jag är rädd om integriteten jag är rädd om mitt jobb. Så, här sitter jag nu, bara vill berätta, vill låte hjärtat tala, men det går då rakt inte.

Nu har tiden gått, de flesta av alla infektioner som familjen burit på verkar ha läkt ut och barnen är nu åter på sitt dagis.

Jag kände bara idag, eller rättare sagt igår att hela den här sjukdomstiden som jag gått med halsont och hosta, jag är ju i ärlighetens namn inte bra än, (även om jag låtsas vara bra), har gjort mig så förbenat svag. All den här tiden jag gått och tränat känns som bortblåst. Jag brukar känna mig stark, men inte nu.

Idag kom jag till insikt, jag kommer inte kunna göra det där förbannade skidloppet, inte för att jag inte vill, envis som jag är vikll jag ju visa alla att jag ju visst kan göra det där förbannade loppet!

Jag kom till insikt att jag kommer inte kunna göraloppet för jag kommer aldrig hinna få tillbaka orken. Jag vet det. Jag är inte en sån som lite fint kan solglida mig igenom ett lopp och bara njuta av ett vackert väder. jag ska ju kämpa, jag ska tävla, inte mot andra men mot mig själv.

<vad är tråkigare än att tvingas ge sig? Att komma till insikt att man måste kapitulera för att man helt enkelt inte längre har förmågan.

Bra dag idag.

Lyckades äntligen komma in i skolarbetet och dtarten blev riktigt bra. jag menar ämnet är verkligen intressant, nu gäller det bara att fokusera.

Efter lunch hade jag date med min syster L. Mysigt. Det tråkiga under daten var att jag mitt under allt fick ett migränanfall. Det var riktigt läskigt. Det varverkligen som att någon slog undanbenen för mig.

Allt berodde på en parfym som jag tydligen inte tålde.

Jag (pucko) hade bestämt mig för att bara ta en jacka och plånbok idag, jobbigt med handväska, så några piller hade jag ju inte fått med mig. Domningarna blev värre och jag blev helt konstig. Tur att syster var med, hon pilade till apoteket och köpte det starkaste dom hade :oP

Jag blev hjälpligt bättre.

En vän ringde samtidigt med en fantastisk nyhet. En nyhet som är så fantastisk så den är svår att beskriva såhär på en blogg, men såsmåningom så. :o) Så nu har jag mer att fundera på.

Senare under kvällen var jag och tränade Fundamentalt, min vän L, har startat ny träning hemma i Näs, trrevligt att inte alltid behöva åka in till leksand för att träna. Det var bra, men jag är verkligen inte frisk änn, shit va slut jag var, seg och trött, nu värker halsen...

Sen, precis innan jag skulle stänga av telefonen ringer den... Det är syster yster!

Han har kommit!

Bebisen, min fina systerson har nu äntligen kommit och allt har gått så bra, han är så fin, dom är så lyckliga, pappan vill ha fyra, :o) han mår bra, dom mår bra, han tuttar, han sover, han är världens finaste! Å jag gråter en skvätt av lycka!

Vi sov rätt länge, till och med barnen men vi visste vad som hägrade efter frukost så påklädningen gick fort. Kuddar och sängar var superhårda så jag hade grymt ont i nacken och ryggen efter natten, så när spa-personalen gick runt för att ragga kunder till massage var jag inte sen att nappa. Fick en tid samma dag under eftermiddagen.

Vi provade en av poolerna men fy så kallt! Alla var tydligen inte uppvärmda. Vi gick till havet istället. Mannen lyckades hitta perfekta platser på första parkett, vi gick ut i havet - åh vilken känsla! 26 grader varmt, ljus sand, snäckor och helt underbart. Jag simmade ut en bra bit och bara njöt. barnen var överlyckliga, förutom att dom tyckte det var otroligt salt. :o)

Nog syntes det att vi var nyinresta, alla som vilje sälja saker till de som var helt nya. Vi låg där bleka och helt ovetandes. Men vi hade redan hemma i sverige bestämt att vi ville ut på en båttur med snorkling så när Kimo kom förbi och vilje sälja en resa till oss med en glasbåt och snorkling så var vi inte sena att nappa. Vi behövde inte pruta speciellt mycket, det räckte bra att vara tveksamt så sänkte han priset duktigt. Så, resan bokad till imorgon, toppen!

Lunchen intogs, den stora buffen var rena myllret, överallt människor, skrikande barn, ryska turister (huvva). Den lilla buffé restaurangen var i vår smak.

Eftermiddagen tillbringade vi vid pollen, vi hittade en av de uppvärmda och den var grund till våra barns stora glädje. Jag gick iväg till min massage. Det var där emot en konstig upplevelse. Jag kommer dit och där sitter en blond kvinna i receptionen och ber mig sitta ner, tre egypiska män sitter i väntrummet men ser snarare ut som personal än kunder, de pratar på arabiska så jag har ju ingen aning vad de säger, känns lite konstigt. Jag börjar fundera på vem av dem som ska massera mig, jag hade inte tänkt på att det faktiskt kunnde vara en man som var massör. Men efter en liten stund kommer en egyptisk kvinna med slöja för håret och visar in mig till ett rum.

På mssage bänken känns det ändå ok, är lite orolig att mina 50 euro skall bli stulna men jag försöker slappan av. Det springer lite folk ut och in i rummet, jag vet egentligen inte vad som händer. i bakgrunden hörs vågsvalp från någon gammal moods skiva, problemet är att den hoppar så det är inte särskillt rogivande. Efter mycket knådande igenom min stela kropp så känns det ändå rätt bra, jag betalar för mig (pengarna var kvar) :o) och går till min familj.

Snackbaren har öppnat och med snack menas inte chips och jordnötter utan hamburgare, strips, pizza och glass. Barnen får äta hur mycket glass dom vill men som måste beställa själva på engelska, bra va! :O) tänk va motiverande.

Middag som vanligt på kvällen och sen blev det godnatt, kanske lite korsord i sängen men sen tog john blund över...